Psykiatrin är väldigt fyrkantig ibland.
Det finns människor som inte kan känna.
Men det vill inte psykiatrin förstå.

Där talar man mer om svårigheten
att UTTRYCKA känslor eller
att INTE HA ORD för dem.

Precis som det att HA känslor
skulle vara självklart universellt.

Jag tror tvärtom att antalet människor
som ingenting känner, växer.

Jag kan inte bevisa det. Men jag kan se tecken.

Att filmintresset är så över hövan stort
ser jag som ett sånt tecken.

Man vet att man borde kunna känns sorg,
rädsla, ilska, passion etc etc men det är stumt,
det känns tyst och dött inuti medan andra
runt omkring gråter och skriker av
alla möjliga slags känslor.

Man går på bio och låter skådespelarna leva
ut det man själv inte medvetet förmår uppleva.

Idrotten idag är mest en arena för känslor.
Liksom alltså biosalongen eller Netflix m mm.

En dag nånstans under uppväxten "bestämde sig"
psyket för att inte känna mer. Man stängde dörren.
Man frös ner sina känslor. Det gick inte att stå
ut med mera.

Många lät "intellektet" ta över den inre världen.
Dvs blev bra på att "tänka".

Så kan en känslohandikappad människa se ut
som OM den känner det andra känner...den
har lärt sig intellektuellt att man gråter på
begravningar och man har roligt på bröllop.
Man blir rädd för lejon och man blir arg av
att någon förminskar en.

Det krävs en hel del psykiskt jobb med någon
att lita på innan man öht kommer på tanken att
försöka låta isen smälta. Det gör ont...när
knoppar brister.

Jag undrar om isbergen upplever samma smärta.