Din strupe sprang rakt mot mitt öra i natt, då du med samma ångestberidna röst som vanligt försökte övertyga mig om att himlen - oavsett ditt långa ridpass bland verklighetens raukar - verkligen ännu räckte ända ned till jorden. Men vad berättar den absoluta närvaron, som slår emot mig, egentligen om dig? Hur skall man kunna nå fram med ett budskap, även om du vart blåslagen och ångestberiden och försökte hudlöst kontaktsökande berätta om ett kvinnoliv i förnedring. Verkligheten hade ju sökt upp dig. Ingen kunde undvika att se på dig att du tagit emot slagen från din dotter utan att försvara dig och först i efterhand, då ruset lättade, kunde känna hur smärtan slog rakt igenom ditt medvetande.
Men så sitter jag här på andra sidan rampen, där mörkret lägger sig som en sävlig ridå, medan du talade om döden som vilken alldaglig företeelse som helst, eftersom man inte kunde skilja den från din övriga misär. Men vem stod för förbindelsen mellan Dig och mig? Vem hade omgivit dig med en barnkör, som sjöng vackra och stämningsfulla julsånger så fort du tystnade. Hur skall då den övriga publiken kunna sätta sig in i vad du egentligen ville säga dem?
Mig behöver du inte övertyga. Jag tillhör samma folkslag som Du; vi som aldrig får framträda och om vi får det läggs det en glascell över oss, så att resten av befolkningen kan passera förbi oss utan något som helst obehag.