Viska åt mig att mitt liv består i att förhandla med ansikten betingade av vinden. De kommer från en grundvittrad verklighet. Sällsynt gods. Verkligheten har i realiteten helt förfallit. Har inte alls samma skimrande karisma som fordom. Men erbjuder oss sensationellt nog arbete. Sedan kommer eftertanken och det anställs förhör. Om våra kunskaper från textsmälta till färdig myt. Ödets vingslag bekommer oss väl och resultatet blev långt över förväntan. När verkligheten inbjuder oss att vara med och utforma albumet tror vi att vi drömmer.
Första bild som bryter bort en del av vardagen visar oss skogstroll montera upp en bildskärm. Genom deras trollkraft blir den snart en del av skogsbrynet, medan kommittén håller sitt första sammanträde om gestaltningen av textväven.
Det vilar en sällsynt magi över myten sedan vi överlämnat åt mörkret att kärnslå den. Men för att utformningen av rå-intrigen ska bli till, är det enbart natten, som har en sådan balans. Och den svarar bara på tilltal vid rätt frågor.
Åter väger myten i den tätnande skymningen. Väger slutligen över åt mystikens regler.
Därmed knappast att förvåna att huvudpersonen framställs som så obetydlig och ensam som möjligt för det är ju kutym för att han självklart har en livsuppgift som är vida större.
Nästa verklighetsförskjutning är precis lika sorglig den. Du skall nämligen försvinna i skogsbrynets allra djupaste skuggor, ropar skymningen, men först sedan världen bytt tillstånd.
Naturligtvis hade jag kunnat göra det lätt för mig genom att påstå att stölden tillhörde de yttersta hemligheterna.
Om hedern fick råda skulle man enbart ha gillat läget och ha förstånd nog att inte öppna munnen.
När man nu ska ställa sig samma frågor lutade man i stället mot något. Som man fångar upp av kontexten. Man hade kommit fram till att det verkligen fanns en verkande faktor, som formligen bar fram en viss verklighet med dess hårfina nyanser, men som bara kan existera under vissa premisser, medan brott som är berättelsens clou för läsaren bryter endast av eller låter nyansen växa. Brott skulle med andra ord enbart ske för att delar av världens fortbestånd inte skulle bli lidande i texten.

Visa upp för mig åskvädrets ansikte. Som flam-infärgar jordemoderns hus. Se hennes ögon fyllda av föraningar. Drar hastigt tillbaka handen från din mors mage. Men anständigheten kräver att hon åtminstone säger något. Hon tänkte länge och log inåtvänt och suckade djupt.
– Honom kommer du aldrig att få uppleva som din son, sa hon tröstlöst. Han är född under den ensamma drakens stjärna och har eldsflammans håg.
Din mor tog bara emot ett sådant besked med en oändlig uppgivenhet. Du föddes senare på kvällen och skrek med ett distinkt ljud. Då hade din mor redan glömt vad kvinnan hade sagt och log hjärtligt åt det kraftiga ljudet.
En sådan händelse hade kraft nog att bära dig genom hela din tysta barndom fram till den tid då du skulle gå i skolan. Men vad du för övrigt lärde dig under ditt korta liv skedde i lövskogen.
Övertyga mig om att invigningar bara sker. Då hinner de inte bildsättas. Men de kan skrivas ned och därmed bli synonyma med de kommande årens svarta kvällsdagssagor. Vi hade burit in olika rituellt laddade konsistenser och balanser med olika täthet i natten. Dessutom kunde sammanhangen när som helst sätta sig i rörelse. En gång seglade en sådan tung struktur ned från ett utav träden och landade på dig. Därmed vart det helt naturligt att Modern, alla skogsbryns häxa, vred ihop din kropp som en tvättpåse och kastade dig över axlarna. Snart sprang hon i väg med dig som fnyk ved över skogsvidderna. Slutligen kastade hon av dig och ställde sig mitt i strömvirvlarna i forsen mitt i skogen, trädde genom vattenspegeln och blev ett med dig Du kände hennes vara vibrera i din bröstkorg. Hjärtat slog som en stånghammare och höll på att sprängas.
I detta ögonblick tog du bara åt dig Moderns varande som innehöll alla tänkbara undertoner av tidlös visdom, medan dagen målades i gråvitt eller isblått. Vinden drog med sig iskalla regndroppar och allt annat vindtyg som du inte längre kände av.
Men dit du aldrig kom var mytens avstämningspunkt, där du skulle lära dig hantera allt. Och det var det som var det mest ödesdigra felet, när man inte hade visuell kraft för att du skulle detaljinstudera din roll.
Få mig åtminstone att tro på att du fick en stor del av övriga hemligheter. Även om det inte längre spelar någon roll. Du befann ett tillstånd, där allt flyter. Därmed var det kort mellan olika stadier av fullgångenhet och ofullgångenhet. Du kom helt enkelt till fullkomligheten eller intet och något av dem eller deras mellantillstånd kom till dig.
Verkligheten hade arrangerat en bekvämare förklaring angående motivet. Fnittrandes meddelas det att du skulle ha ett kärleksäventyr med vinden som skulle vara dig behjälplig vid stölderna. Bara för att de äldre skulle slippa besvara några obehagliga frågor för den nyfikna allmänheten. Tvingas man nämligen acceptera förklaringar utanför mytens ram försvinner magin.
Därför fick du slutligen använda den obeständiga natten för att få din slutanvisning. Men alla visste att den spelade ingen roll.
Som förste man kan jag bara se men inte ingripa. Händelsekedjorna går bara rakt in i media res och passerar inte vår sfär. Man är helt hjälplös. Det finns inte tillräcklig motkraft att ta dig ur ditt predikament.
Dessutom går det inte att återkalla något sådant som en myt. Den blir bara till.
Någon förklaring till förhållandet är heller inte tänkbar. Det är bara så.

Slutligen försvinner du från scen synnerligen tveksamt med stöldgodset gömt på olika platser häromkring men därmed får den historien sitt eget rörelseförlopp. Du hinner till och med ta dig ut innan man hör textens raseri över din neslighet att bestjäla scener från den och därefter en bedövande tystnad. Det blev inte bättre av att du blev frikänd och står därför vilsen vid ingången till bokskogen, medan ingenting av dig längre kan bli beständigt.
Du kan inte ens få dö. Då måste du ha en roll i ett sammanhang. Som odömd brottsling är du därmed utesluten från myten och din gamla värld har du sedan länge fått lämna därhän.