"Gud" är ett apofatiskt provisorium,
ett interim, ett slags kompensation,
en tillfällig respit, ett moratorium.
"Gud" saknar vardagssnackets konkretion.

"Gud" är ett tecken bortom språkets stavar,
ett negativ, en annan möjlighet.
"Gud" passar inte in på allt vi travar
med etiketter på, allt som vi vet.

För fundamentalisten, bokstavstroende,
blir "Gud" ett individualiserat tvång.
För ateistens evidensberoende
är Gud en saga blott: "Det var en gång..."

Agnostikerna kliar sig i pannan,
poeterna, de letar efter ord.
"Gud" gäckar jägarna som "någon annan",
som apofatisk och till intet gjord.

"Gud" är den verklighet som gäller alla,
här alldeles intill och långt ifrån,
ett arbetsnamn som ingen kan befalla,
som blott är givet människan som lån.