Systrarna på hemmet för gamla
satt vid kvällsfikat då de hör en
lång busvissling. Oj sa nå´n, det
är nog en snygg grabb som sett
oss genom fönstret, vi går dit
och kollar, vi måste ju få se
vem det är, som kallar...

Alla fönster åt det hållet
där visslingen kom ifrån
fylldes med kikande flickor...

Men ingen grabb syntes till
någonstans... Men visslingarna
fortsatte... De blev t o m starkare
för varje gång...

Då sa nå´n av tjejerna, det är inte
från gården visslingen kommer utan
ifrån nå´t av rummen... De släppte fönstren...

Och lyssnade vid de gamlas dörrar en efter en
men visslandet, det hade upphört, och de var
nu framme vid sista dörren, då genljöd en
så hård vissling inne ifrån det rummet, de
brydde sig inte om att knacka, de öppnade
dörren, en boende hade hamnat på golvet
nedanför sängen...

De sa till honom, här ligger du och visslar
vill du oss något har vi ju sagt att du skall
kalla på oss via larmet...

Vilket jävla larm, sa han... Var är det?

Då gick de och ringde till hans fru och sa:
- Du har ju i alla år sagt att din man klarar inte
av att larma... Men han kan ju så mycket annat
så vi trodde att det skulle han ju enkelt klara av...
Nu först förstår vi...

Det var till mig, Ewa-Britt Nilson, de ringde...

Samma dag min man kom in på boendet och jag innan
ensam skött honom i flera år, omyndighetsförklarades
jag på nolltid om jag påpekade något, jag hade väl
ingen utbildning i detta, jag är barnskötare...
Jag skall väl inte lägga mig i deras jobb...

Vad säger man...





.