världen har runnit ur mina händer

jag hörde regnet komma från snö ur snö

såg cirklar långsamt öppna sånger

och stenarna

fria

stenar byggda av människor

stenarna tillsade mig sjunga

dessas ansikten är så vänliga så vackra

jag kan se dem lyfta se dem flyga

i regnet kommet från snö ur snö

jag önskar du kunde se

i en syn

och när den världen vilken var hade slutat existera

insåg jag existensens verklighet

såg splittret

den krossade spegelns skärvor av

ord

jag insåg spegelns regnbågsklarhet

så

blåste vinden

glasblåsaren detta glas en

spegel

blank

illusionen

detta var is

månen en moder satt vid en sjö sjöng med silverklarhets stämma

vaggade barnet

solen en fader smekte ytan allt

smälte

den dimma vilken steg

älvors dans

dessa ljusstrålar i sjunde i nionde dessa

tal

vävde existensen igen och

igen

och när den världen vilken var hade slutat existera

inså jag existensens verklighet

såg

splittret

och så

visste jag vet jag

detta var en värld är en värld

en kropp en jord

detta var den jag var igen och

igen

en vind blåser

min hud bärs i cirklar virvlar

bort

ja det sägs så

virvlar bort

har de ej sett hur ringarna sprids i enhet förenas

havet

en skimrande blank

spegel

jag hör regnet komma från snö ur snö

och när den världen vilken var hade slutat existera

insåg jag hela existensens verklighet

dessa tal väver existensen igen och igen och spegeln sjunger