Gryningstimmen fördelade ljus över jordens sköte. Och med gryningen kom den pulserande smärtan. Så småningom förstod du att lidandet i sin ursprungligaste och vidrigaste form av någon outgrundlig anledning alltid måste vara med för att allt annat i berättelsen skulle kunna bli till som var till.
Plötsligt behövdes det ett sanningsvittne som äntligen skrev in din persona i vardande från den föregående historien för att du skulle bli en roll i denna nya berättelse. Och så gjorde man det och därmed kunde skildringen fortsätta.
Ur mörkret kom du ut på en promenad. Gångstråken i de smala gränderna var byggda av vindstråk och bländade därmed av den lågt stående solen. I nästa ögonblick låg du platt på marken med en skata över dig. Dess iris brann med en överjordisk glöd. Du hade känt en domning strax innan du passerade två packvagnar. I fågelns famn fanns något som gallskrek och försökte på alla sätt förena sig med dig. Det var då smärtan kom in och gjorde dig helt hjälplös. Fågeln bara såg på dig och begärde en bekräftelse. Och när du slutligen böjde på nacken kunde du resa dig. Ur fågelns inre fick du telepatisk kommunikation som mer än väl kompenserade vart samtal. Du och denna förmenta fågelgud talte heller aldrig mer om hur ni en gång hade mötts.
Ibland upplevde du att den okände som senare blev fader Skata rätt och slätt fanns i vinden och kunde sätta sig i rörelse för där han befann sig upplevde du att luften vart överladdad. Du hade hört talas om en varelse som bara kom från ingenstans och in i ens liv och tog bara över det eller var det bara en fågel och ingen värd du mött? Hans skrattande läte antydde något dylikt. Det tog dock en bra stund innan hans överjordiska puls slog i dig oavsett hur livet såg ut för övrigt.
När det så blev dags efter att din själ vart slagen vandrade du bara ut med fågeln och snart befann du dig tillsammans med olika stadier av fader Skata men i huvudsak en jordbunden, en semibunden, en luftburen version men också alla stadier däremellan. Du fick känna av deras drifter och hetsiga humör och häftiga hormonella strömningar och dofter. Slutligen förnam du att deras språk gick in i dig samtidigt som du successivt fick ge upp din gamla värld. Och därmed fick du del av deras egenskaper utan att egentligen kunna hantera någon av dem. Du hade dessa vindfåglar som om du inte vetat av något annat och deras drifter bemannade du dig snart att bortse ifrån. Men vad som aldrig kunde förändras var att de i sin tur bara väntade på att en ny införstådd eller möjligen en predikare skulle bli till bland dem. Slutligen kunde du inte förstå annat än att det skulle bli du.
Vad som inte gick att komma förbi oavsett hur hårt du än ansträngde dig var att fågelgudens språk och vardande var i sanning rikt på alla tänkbara undertoner av tidlös mystik. Detta gjorde att allt som utgick från hans mun påminde om en predikan. Detta förhållande var ständigt i sitt vardande och gjorde förhållandet närmast oförstörbart. Fader Skata tog sig själv viste i namnet Mahmod och blev din magiske följeslagare, som kunde ställa av verkligheten omkring dig, så du kunde meditera på ett sätt du aldrig hade kunnat förut. På samma gång lämnade han och du en sorts personligt avtryck på allt levande, som utgick från hans namn.
Men var text som är skapad av människan är ett ynkligt plagiat jämfört med det som verkligen kan betraktas som äkta inför Högguden. När allt höll på att avstanna beslöt sig fader Skata för det mest drastiska sättet att förnya betingelserna för historien genom att förändra rollbesättningen och formen och skaffa sig en magisk spökskrivare som skulle omarbeta alltihop. Men betydde en ohygglig, pulserande växtsmärta för honom själv. Genom skymningen hördes gudens plågade skri, varvid omgivningen sakta började vibrera.
Men alltsammans följdes slutligen av en hög underbar ton; först sakta och trevande men därefter med allt större fermitet. Fåglarna i de olika stadierna började jubla och ropa: Herre ta över oss och lär oss bli dina barn. Under tiden hade samlats en skara människor som med stora ögon beskådade de olika stadierna mellan människa och fågel.
Och då fader Skata åsåg folkskarorna som samlats omkring dem steg han upp på berget och började tala så att verkligheten med ens stannade upp. Han använde sig av ett forntida språk och snart slöt sig ljuset omkring honom som om det tvekade om hans auktoritet.
Men det var verkligen Högguden som tog sig ton i fader Skata. Efter bara någon inledande osäkerhet blev han till en skimrande cymbal och snart styrde hans ord hela omgivningen. Just nu hade den högsta formen av kontakt mellan troende och gudom slagit sig ned i fågelmännens och de övriga åhörarnas inre. Fader Skata röt vind över de otrogna och stiltje åt de troende och hans ord bar frukt. Slutligen utbredde sig en sådan frid att ni inte ens kände av den bitande vinden eller solens hetta. Ni befann oss i en paradisisk bubbla. Behovet av bön drog oss mot jorden och snart domnade vi av i en lycksalighet utan dess like.
När det sista ordet från fader Skatas predikan väl hade tonat ut sänkte det sig en total tystnad över dig. Det var som om livet för övrigt hade gått i stå och hela din övriga organism var fullständigt till freds och införstådd med detta. Skatans ord hade gått in i dig och du var en upplyst. Du borde inte vara så här nöjd med tillvaron eftersom vart du än gick hade du en gång enbart förfärliga minnen. Och det med all rätt får du numera medge. Du var den mest trolöse och falske individ jag har känt. Jag vet inte hur många dagar hela världen väste åt mig: Är du nu här igen din förbannade och vidriga människa?
Jag såg slutligen till att fader Skata kom hit som en allra sista åtgärd.
Men antingen hade sorgen helt försvunnit eller också såg du på minnena på ett helt annat sätt. Och på natten i drömmen stämmer du in i fågelsången men någon venia har du inte tagit ut. Men i vardagen dväljs du i ditt viste i hertigens torn eftersom du inte helt kan bortse ifrån att även din kroppsliga lekamen har också behov, som inte kan tillfredsställas av din nya kunskap. Men du hör skriket efter nya själar som fader Skata fångar in i gryningen men då du kommer dit har han slagit en tidsslöja över tillståndet så du får aldrig se vem det var. Och nu i natt känner kroppen av att det kanske är sista gången man får höra din stämma. Du tar emot de församlade fåglarna som vanligt men mot slutet hörs en särskild stämton som följs av en lång ödslig tystnad som aldrig kan misstolkas.