Jag var naiv, när jag gläntade på dörren. Jag var naiv,
när jag valde att tro att det förflutna kunde skydda mig.
Min blick sveper genom rummet, fastnar av någon anledning vid den grönlysande skylten med ordet ”Exit” på.
Det är någonting med vinkeln, som känns fullständigt fel.
Därute på himlen cirkulerar svarta helikoptrar runt
som väldiga trollsländor, och på natten rör sig figurerna,
och ansiktena får liv.
Den anonyme uppringaren rapporterar osammanhängande
om en bilolycka på Amberlynn Road.
Ytan nöts. Ytan blir tunnare för att till slut blekna
och försvinna, precis som en del minnen gör.
Och vad vi tror oss vilja ha spelar egentligen ingen roll,
för till slut får vi ändå det vi innerst inne ber om,
när vi förgriper oss på varandras tankar.
Besegrade av deras förväntningar anpassar vi oss
till trycket, medan världen omkring oss väntar.
Medan världen omkring oss krymper.
Som glas mot betong splittras vi, tomma på tankar
och sprudlande av anonymitet.
Förvandlade från individer, till en siffra i statistiken.
Endast minnet är fullkomligt.
Och blickarna från fönstret på andra sidan gatan
besvärar mig fortfarande.