Tårar vill ut, rinner ner för kinderna som vattnet i Saltos del laja.
Saknar en del av livet som du inte sett på länge. Kompromisslösheten i tonåren, drömmarna och de oupphörliga argumentationerna.

Språket du lärde dig och kämpade för. Allt det givit dig, men nu nedprioriterat som om du glömt vad det är du vill nå, ha och leva i. Glöm inte Matilde, det blir så meningslöst då. Det är en så stor del av själen som går förlorad utan det språk som pumpas runt i dina ådror.