Iskall sjödrottning
står
oförsonlig
ruvande på vågkam
medan vågor
tvättar bort liv
och reder grav åt sjömän
någon annanstans

Vid sjunde vågens kam
beder en munk i strandvattnet
varkunnande de själarna
som halshuggna strandvaskare
med sina döda ansikten
bär dem som lyktor framför sig
och ger en vigning
åt månens drabanter

Ute på land ovanför fälten
där träden glesnar
men bildar ändå färdrum
till den som en gång var ett du
så att de som numera är jag
skall kunna finnas till