Du som pratade om allt annat än brännande närhet, men som kastade dig över mig så fort jag gick av bussen. I en främmande stad föll jag från busstrappan in i dina väntande armar. De jag trodde var starka av bullbak, barnkramar, banala vardagsrutiner.

Genom en mörk park, på sightseeing som en vilsen turist. Din hand i min, vi hade känt varandra i text i någon vecka, i verkligheten i tio minuter. Ivrig tunga, smackanden, ett förnöjt mmmm från dig: ett godkännande.

På kaféet kändes inte allt helt rätt, men du beställde earl grey och en chocolate chip cookie till mig och jag log och tog emot. När magen ville vända sig ut och in sjönk jag in i dina armar och bort i din kyss. Egentligen var det ju inget som var fel, jag ville det här jag också.

I din lägenhet efteråt. Du lagade mat åt mig för första och enda gången. Jag satt på en hård trästol och kände mig lite bättre till mods än innan. Bekräftelserusig, närhetstörstande, svag som få. Du var inte ens min typ, men du ville ha mig.

På din soffa. Du under, jag över, dina händer överallt. Det var inte bara du som ville – jag ville så förtvivlat gärna – men inte samma sak. Hunger, begär, lust … Jag vill säga att jag förlorade mig själv i det, men det gjorde jag aldrig. Jag var där – närvarande – fattade beslut med naivt hjärta, med felkopplade synapser.

I din säng, i dina armar. I din famn som inte var stor nog för mig. Allt kändes lätt. Du var förvisso kanske lite för på, men av en god orsak. Du ville ju ha mig. HA mig. Ha MIG. Nu. Och du höll om mig hela natten.

Någon månad senare. Middagar i min lägenhet, tusen kyssar både här och där, tårar i mina ögon när du knuffade mig över kanten. Jag skämde bort dig, gav dig sånt ingen annan hade gett dig förut och jag gjorde det med ett hjärta som log.

Julen passerade, vi hade rört oss in i det kalla nya året och jag sökte definitioner. Vad var vi, vad gör vi, vad är vi, vad ska vi bli? *Ingenting* var inte termen jag hade väntat mig, men plötsligt förstod jag det nya årets kyla och din nyfunna fåordighet. Du tackade för sällskapet, för maten, för närheten. För att du fick umgås med mina katter. Men vår väg ledde ingenstans, till ingenting.

Med blåmärkt stolthet tackade jag också, fastän gallan brände i halsen. Vi sa hej då och hördes aldrig mer.

Och nu vill jag fråga dig: Hur kunde du?

Hur kunde du hålla om mig hela natten, äta min mat, kyssa mina lår? Hur kunde du vara på mig, under mig, över mig, i mig, och gå från att känna något till ingenting? Vad hände? Smakade jag dåligt? Förändrades jag? Ruttnade jag med tiden? Öppnade du upp presentpapperet och insåg att omslaget var mer användbart än innehållet och hoppades att jag inte skulle märka att du i tanken för länge sedan hade lämnat tillbaka mig?

Men så här ett år senare vill jag också tacka dig på riktigt. Du var aldrig någon jag ville ha heller, men jag inbillade mig det ett kort tag. Du var ett tidsfördriv, en distraktion. Du gav mig bekräftelse, uppmärksamhet. Hade du sagt något annat än ingenting, skulle du i längden ha gjort mig olycklig.

Tack.