— 23 september 1985 —

Jag känner mig helt tom. Som om jag vore ett timglas och sanden i mig har precis runt ur. Jag känner bara ett stort svart mörker inom mig som slukar allt i sin väg. Mina känslor, drömmar, tankar och färger. Alla färger utom de trista och mörka som nu omringar mig och som drar mig ner i känslor som jag aldrig kommer kunna beskriva. Vad som har hänt? Jo det ska jag berätta medan mina tårar rinner längst med mina nu dyngsura kinder.

Jag hade innan denna händelse massor av glada färger i och runt omkring mig. Känslor av glädje, skratt och styrka. Hade vänner som älskade mig och som jag fann styrka hos. Vi hittade alltid på bus och lekte lekar som kanske nu var farligare än vad vi hade trott. Lekte med makter och ritualer som kunde ha slutat i att alla av oss kunde ha hamnat där jag är nu. Fast i en skugga som vägrar släppa sina klor om en, jag har något som den strävar efter mer än något annat, en själ.

Jag kan inte säga vems idé detta var men jag var lika intresserad och modig som de andra. Alla pratade om det hemsökta huset längst in i skogens mörker som stod där förfallen med ljud som skrämde människor som djur ifrån det. Linus i klassen hade sagt att mannen som hade bott där en gång i tiden hade slagit ihjäl sin familj med en yxa mitt i natten och efteråt använt dem i ritualer för att få fram demoner som sades leva i jorden från tidigare bål från häxor. Om det var sanning eller lögn visste vi inte men den skrämde en lite även fast jag inte ville erkänna det. Vi skulle visa killarna att vi var så mycket modigare än dem.

Mörkret kom sakta krypandes över trädtopparna och vi var redo för en natt i det så kallade spökhuset i den mörka skogen. Vi hade packat med allt ifrån snacka till liggunderlag och vi hade sagt att vi skulle sova hemma hos Julia då hennes föräldrar var på utlandsresa men det visste våra föräldrar om... Vi hörde knarrande ljud från trappan och hallen men vi tänkte inte så mycket på det utan när klockan slog 00.00 tog vi fram vårat hemmagjorda ouijdaboard och tände flera ljus runt spelat. Vi frågade frågor utan svar tills vi bröt mot reglerna och frågade frågor om demonen som sades befinna sig här. Ljusen blåstes ut i ett svep och allt blev mörkt. Glaset rörde sig längst spelet utan att våra händer var på. Vi höll varandra i händerna medan vi sa bokstäverna högt. D-Ö-D. Vi skrek och sprang men dörren satt fast och nu hördes ett ekande skratt längst väggarna. Kyla som spreds sig över hela kroppen och ljud som är omöjliga att beskriva. Vi var fångade.

Vi kastades från rum till rum som flipper kulor, saker välte och slogs omkull runt om kring oss. Alla försvann från mig, det låg blod över hela golvet, delar av mina nu tidigare kompisar och en röst som skrattade och skrek. Jag såg inget i mörkret men tillslut stannade allt upp och blev tyst. För en sekund trodde jag att allt var över och jag kände hur min kropp värkte och hur det rann blod från min t-shirt där ett stolsben hade spetsat mig rakt i sidan.

Sedan tog någon tag i mitt ben och jag skrek till och vad det nu var drog mig in i mörkret med sig. Fast kedjad och bortglömd var jag nu en fånge i den mörka undervärlden med en demon som vaktar mig för att hitta ett sätt att ta över mig. Bli den jag är fast med en avsikt till mörker och elände. Jag skulle snart bli nedbruten tills jag försvann och aldrig skulle komma tillbaka till den värld jag hörde hemma till, jag var lost och kommer alltid vara.
Linus hade rätt, mannen vars familj hade dött var inte frisk, han var besatt av den demon som nu hade fått mig i sina klor för att resa upp på nytt och utföra sina onda planer som han inte hann uppfylla sist.