- Är det verkligen så,
måste jag verkligen gå?

Kan jag inte bara stanna,
ett tag,
en evighet.

I trygghetens famn,
där jag är säker,
- har kontroll.

Visserligen så
är jag inte lika rädd längre,
och jag vet ju att jag måste,
-vill

kliva ut,

från min ensamma grotta här uppe bland molnen
men,
det är ju varmt,
- bekvämt
här.

Det gömmer sig en spricka bland de mörka molnen,
och jag ser dig äntligen.
- kära värld,
kära ljus.


Tryggheten vill inte ha mig i dess famn längre
och,
- jag vill inte längre omfamnas av dess armar.

Den vill sluka allt,
hindra mig,
- få det att svida i mitt sköra hjärta igen.

År av lidande har fört mig hit
Jag följer med dig,
kära frihet,
Älskade förändring.
- Jag vågar nu med dig gå.

/ Minusgrader

2020-05-16