Ett starkt genomträngande ljud hörs över natten från min vindpiskade kust med grynnor i nedan. Allt hörs från den plats kallad Skapelsens bro och rusar genom rummen.
Detta öppnar för tolkningen genom min bekant och mig
När väl verkligheten också knackar på blir han oftast ett spöke eller en varelse i spastiskt trauma som slutligen släpar sig över scenen i en bildverkan bortom scenen självt. Alltsammans dröjer sig kvar i mitt inre.
Men alla tolkningar flyter ändå samman. Och rusar genom alla tidsväxlingar i berättelsen som pågår bredvid. Men allt som stannar kvar är den chockverkan som flyter över scenen och mystiken. Därefter blir sprickorna i pjäsens verklighet alltför tydliga.
Man misstänker att under tiden har någonting stulit min väns identitet för det finns märken av ett slagsmål på väven.
Nu får jag övergå till andra övningar för att få tillbaka min scennärvaro och försöka hitta mitt inre som passerar förbi i en annan dimension. Slutligen blir mellanrummen så kala att man kan tala om att det inte längre finns någon pjäs. Allt finns vara till.