Jag öppnar mina ögon och möts av en slående färglöshet. Jag ser på den kanvas jag skapat med mina bara händer i hopp om att bygga något jag en dag kan se tillbaka och vara stolt över.

Min värld brukade bestå av glitter. Jag följde regnbågen genom livets alla toppar tills den dagen då det plötsligt tog stopp. Första gången jag stötte på mörkret var han ingen främling, men hans andetag närmade sig för fort. En kollision som blev en explosion ledde till en efterhängsen depression. Hur hamnade jag där?

Hur hamnade jag där allting är så sorgset färglöst? Hur kan man vara så maktlös i händerna på något större än en själv? Hur förklarar man för någon att den våldsamma förlusten av sitt eget sinne är värre än något annat? Eller att den enda sensationen av frihet alltid för med sig en bitter eftersmak av hemligheter, ursäkter och långärmade tröjor?

Jag sörjde det livet jag hade förlorat. Det fanns inget annat än mörker runt mig och saknaden av den färgsprakande verkligheten som en gång hade varit min höll mig fången i en destruktiv sentimentalitet.

Inte förrän jag satt ansikte mot ansikte med min värsta fiende så förstod jag. När jag berättade om min värld och hur allting blivit svartvitt så mötte han min blick, med ögon blåare än den klaraste sommarhimmel. Med ett leende på läpparna, som om vi delade en hemlighet han och jag.

Och så förstod jag.

För världen runt mig må vara färglös, men jag hade aldrig sett till mig själv. Vem är egentligen jag?
Jag är en människa som glittrar. Jag har världens alla färger fångade inuti min kropp, ett oändligt hav av möjligheter. Min värld är en kanvas som stått färglös i väntan på att jag skulle finna mig själv. Det jag saknat var aldrig mitt till att börja med, för det var inte min värld jag sett bli grå. Det var deras.