Jag känner hur alla mina ådror stelnar
blir vissna, ledsna

Jag sänker mitt huvud under vattnet,
det blir lite tystare då,
när allt jag hör är dropparna från kranen

Vattnet är skållhett,
som vanligt
varmt nog för att bränna mina öppna sår
på armarna, benen
hjärtat

Jag har sett många blommor vissna,
men inte blöda

Varje gång blir jag lika förvånad,
är det verkligen mitt blod som flyter samman med vattnet?

Hur sjuk är inte jag som njuter av det,
Att se mitt hjärtas näring lämna min kropp,
änligen får min kropp släppa ut det som
mitt sinne aldrig släpper taget om.




Var det någonsin uppmärksamhet jag sökte,
- ja
men aldrig från andra,
bara från mig själv.

Hur många gånger jag än skrek till mig själv i spegeln,
slog på mig själv,
sluta Emma, bara sluta.
Det är väl inte så svårt?

Men glöm inte att titta på dig själv när du gråter,
ser du hur fel du är?
Du är inte normal.
Du betyder egentligen ingenting.

Res dig upp, låtsas vara glad.
Sminka över dina påsar under ögonen,
efter många månader av sömnbrist.
Låt dom inte se.
Det här är vår hemlighet.


Men ändå,
varje kväll
ensam i badkaret,
jag och mina vassa föremål,
mitt huvud under vattnet.
Ensam.