De glatt upplysta kontorslandskapen i Storstockholm. Här sitter vi. Vi åker fram och tillbaka till arbetet varje dag och vi levererar och levererar. När det är hemskt och alla bara kräver saker av mig hela tiden (precis som min exfru och mamman till barnen) så brukar jag tänka på att den person hela världen egentligen levererar till är mig. Jag får 5G, mat, paket på posten, små remmar, verktyg, diskmedel, värme och tak över huvudet, och hela samhällsmaskinen är liksom specialdesignad för att allting mänskligheten kan trycka ut ur sig ska komma just exakt mig till gagn. Då känner jag mig lite som Zaphod Beeblebrox i Liftarens Guide till Galaxen. Zaphod och jag är faktiskt mycket lika nu när jag tänker efter. Han smidde också stora planer utan att ha en aning om vad han höll på med. Jag ska kolla på Systemet ikväll om de säljer den allgalaktiska gurgelbrännaren, om ingenting annat kommer det att bli lite roligt att fråga personalen. Eller inte. Jag bör nog inte erkänna att jag faktiskt har läst boken, det verkar liksom lite stillöst och för abstrakt, jag är ju en intellektuell streber i mina bästa år, en besserwisser, en finsmakare, inte nån som läser Douglas Adams. Nåja. Dags att vända några blad och rita lite på en whiteboard för 400 spänn i timmen plus sociala avgifter och pension.

Tjänare, säger han. Han är kanske 10 år äldre än vad jag är och ska snart gå i pension. Vi har jobbat ihop ett tag han och jag, och jag tycker att han är en hyggligt trevlig typ. Verkar sammanhållen, visar sitt översitteri och förakt öppet för alla, fast på ett gemytligt sätt. I kaffehörnan ställer han sig upp och ropar glatt till nån kille som är på väg ut från byggnaden: Jaha och det är till att jobba halvtid? Just det, utbränd? Kanske? Hahahaha! Så säger han, och snubben som ska hem eller till gymmet eller Systembolaget eller vart han ska, han duckar och ler, medan jag sitter där bredvid och lider eftersom är tvungen att umgås. Vid ett tillfälle sa faktiskt min chef till mig att jag är tvungen att hälsa på folk i korridorerna när vi passerar varandra. Jag brukade försöka att ha ett nära och förtroligt förhållande med min kaffekopp på vägen bort till min arbetsplats, för att just slippa detta. Man ska titta i ögonen, le, se lite öppet intresserad ut, och jag orkar inte. Men, chefen hade väl antagligen gått nån sorts utbildning i social hälsa, och nu skulle det till ett hej, eller godmorgon, eller vad som helst från Alexander. Jaså, sa jag. Ska du tvinga arbetsgruppen att vara glad? Är inte detta lite kontraproduktivt och kommer att resultera i att alla istället blir olyckligare? Tror du, att du på en halvtimme ska lyckas med det som ett otal psykologer har misslyckats med under mitt liv? Den där chefen lämnade sitt ämbete efter ca ett halvår, emellanåt kanske jag kan få för mig att det var på grund av mig, men det var nog den samlade galenskapen på avdelningen som fick kvinnan att baxna. Hon satt och grät på sista avdelningsmötet, i ren frustration. Samtliga glodde rakt ner i bordet när hon satt där och stammade fram sin uppsägning, förutom jag förstås, jag tittade helt ogenerat på henne och försökte hålla mig ifrån att se glad ut. Äntligen skulle denna eländeshärd bort ifrån gruppen och vi farbröder skulle kunna fortsätta att tjura i lugn och ro, utan nån självutnämnd styvmor hängandes efter oss i hasorna. Ja, nä, det där var ju enkom irriterande nu när jag tänker efter. Tjänare, säger han, min kollega.

Hej på dej du, säger jag. Vet du jag har funderat på en sak ett tag, säger han. Jaha, jaha, här kommer det, tänkte jag och lutade mig tillbaka i min svindyra svarta kontorsstol med femhundra spakar på. Han stod där med sitt ljusgrå hår, välordnade skjorta med fin stickad pullover utanpå och snusdosa i bakfickan och var närmare pensionsåldern än någonting annat. Värnlös. Pratsugen. Jag minns för många år sen sa han, jag var 35 då ungefär, då kom chefen till mig och beordrade in mig på 12-stegsprogrammet. Jaså, svarade jag och anlade den empatiska minen hos en femtioplussare som egentligen vill vända blad och rita på whiteboard istället för att lyssna på någon annans slumpmässiga minnen. Ja, det var som det var, sa han, äsch, jag vet inte varför det blev så där, jag reagerade rätt dåligt på alkohol på den tiden och jag blev ju så sjuk de gånger jag drack. Åhå, lilla farbrorn, tänkte jag, här finns det mer att gräva i. Okej då, det är en bra dag, solen lyser rakt in genom våra stora fräscha nordiska fönster och jag kan ändå inte arbeta eftersom ljuset reflekterar sig i mina monitorer och arbetskamraterna har stulit varenda gardin som finns för att skydda sig. Ja, det är ju förjävligt, sa jag. Säger du att chefen kom till dig, men det måste ju ha hänt nåt, sa jag och la huvudet lite på sned eftersom han hade gjort det. Jo, ja, sa han, jag kom ju in på måndagen och kräktes på toaletten runt 14:30. Haha, skrattade jag lite medkännande, ja, det är ju det där med 14:30, vem har inte kräkts på en toalett då, vid 35? Jo, sa han, och tyckte väl antagligen att det var ofarligt att fortsätta in i sin historia, jo, ja det var ju jobbigt sådär på midsommar också, jag lallade iväg från vårt sommarställe och landade hos grannen på eftermiddagen, och sen kom jag ju inte hem förrän vid två på natten. Frun var väl måttligt..

Sen fortsatte det så här, och när vi var klara med varandra stod det klart att min kollega hade varit närapå att ramla över kanten precis innan han gick in i sin roll som vit, sur, heterosexuell stereotyp medelåldersman med en fru, ett hus, två bilar, tre barn och heltidsarbete. Är det inte konstigt sa jag, när man i den där ålder plötsligt upptäcker att man har vuxna problem? Jo, nickade han, det är förjävligt. När man är sjutton kan man stå och halsa direkt ur en vodkaflaska i nåt dike nånstans och bröla som en idiot. Tjejerna faller som käglor och livet leker, men sen när man är 35 då är det inte så himla coolt längre. Men dricker du nu förtiden frågade jag. Nä, nä, sa han. Eller jo, jag gillar ett glas vin eller nån öl nån gång ibland, men jag kräks ju inte på företagets toaletter längre. Då äntligen ramlade poletten ner i Alexanders huvud. Det här är självbekänneri för att jag ska knalla iväg till företagshälsovården och påbörja min resa mot livets slut som nykter alkoholist. Är det så, verkligen. Är han en av staben utsänd den här snubben, åh herregud. Åh herregud min paranoida hjärna. Jag log och ryckte på axlarna utan att säga så mycket som halvsju om mig själv. Min kollega packade ihop och gick tillbaka till sin arbetsplats, efter att så där tafatt avslutat konversationen som man gör när man inte riktigt vet hur man ska runda av. Jag hjälpte inte till heller, jag bara tittade på honom medan han skyfflade med sina papper och sin kaffemugg. Ja jo nä jag måste gå och ändra på nåt nu, sa han. Okej, sa jag. Du var stark du, sa jag, som gick tolvstegsprogrammet på din chefs inrådan. Många andra hade nog bara avfärdat sin chef som dum i huvudet och fortsatt med sina fritidsaktiviteter. Ja, precis, sa han, men man kan ju inte låta livet falla isär runtomkring sig, eller hur? Jag ville inte förlora mitt jobb, eller alla de där andra sakerna jag gillar, som min fru och mina barn. Nä, vem vill det, sa jag.

Vem vill det? Vem vill förlora sin fru, sina barn och sitt lilla hus? Vem vill åka fram och tillbaka till sitt jobb för att mellanlanda på Systembolaget och ICA, handla vin, bröd, mortadella, cigaretter och Aftonbladet, för att sen ta sig hem och barrikadera sig i sin lägenhet alldeles ensam? Vem vill lyssna på P1 istället för att omge sig med lite mänskligt sällskap? Vem?