MÄNNISKANS ANSIKTE

uppbrunnet är
sedan länge människans urhem
hur ha kraft till att leva tillsammans
när inte ens någon
orkar tänja sitt tänkande
utanför egozonen

hörsamheten ödslas
ingenting
dröjer särskilt länge

allting
brusar bort
till oigenkännlighet

atombombens svamp
plockas av rymden

universums kemiska plog
förgör uråldrig arkitektur

tillintetgör antik kärlek och tro
bevisar ännu en gång
människans ansikte
i ett självporträtt