till dit jag kom
till dit  jag vänder

stenar lyssnar in hör
upplever en kvidande stämma
det vandrar ett sus genom den snärjda andningen
därvid lyfter sorgfågel kvistens sönderrivna blad
det kommer sig så att stenar sänder helandebud
sänder läkandekraft ty stenar vet var källan lever
skogsblomster svarar till kvistens återhållna bön
vilse vandrar du snubblar gör du snubbelfot
skäll ej på dig själv banna dig ej för din klumpighet
vem stämplade dig så
se dessa rötter hur de varsamt håller dig
ej sätter rötter krokben ej så icke så inte ens
i de stunder du tror så

det knastrar ur en eldstad
ej en stad med gator med torg en stad murad av en eldvakares hand
ett väsen putsar den röda vägens värme nynnar vägens gång
gång gong gong

de står där de pryder köksvrå ögonvrå
kopparkärlen putsade
han en smed säger ibland är jag metallherde jag driver hjorden in i eldstall
handstall han skrockar mjukt
koppar drivs med inlevelse just så
värmer den födan vilken vilat i dessa kärl
kan hända hjärta
smeden ler i eldens värme

elden spörjer vad ser du smeden säger jag ser

sommarfägring en äng i blom tistlar skänker vägen purpur
blå fjärilar dansar runt barnets stigar
nära
svunnen
nära

vad hör du
jag hör en kvinnostämma

vad säger kvinnan
kvinnan säger

här vilar jag i stenens handgömme bidar solmantels ankomst
lyssnar med ögon öppna till stjärnljus smyger med mjuka tassar
lyfter hörsel in i in i himlars molnhav älskade fränder tröstefamnar
vänligskepp

en fiskare sömmar nät
löser knutars trassel
seglande skepp stävar in i hjärthamn

där vid bädden hörs blad vändas
en gosse minns ekrar minns navet
mittens vägar seende öga
ljudet av papperets sång fästat vid hjul

forsen glittrar kvarnhjul lyfter hjälpande hand
flodbåtens skovelhjul ångvissla
cylinderhatt

vilar i stenens handgömme
bevararen förtäljer sagor ur färder av liv

en katt spinner välmående in i knuts livstycke
vän av vän vid
väna blickar stiger ut över tröskel
de renande orden inväntar skuggans sorgemantel

tänd mig giv mig ljus väck mina själsblommor du vänlige

jordvändare lägger hand till jordhjärta
vänder utan att vända jord lyfter är in i synfält

vad ser du mer
jag ser en kvinnas gömda hur hon skrudar fönsterögon
kvinnan längtar in

prisma prismor prismaljus rör vid själsrot
tänder med varsamhet släckta ögon
så är allt av detta regnbågsljus prismaljus
vi dansar med livsängens varsel

kvinnan suckar
dessa trötta väggar bonader av vägar
nu flagnade
prismaljus minner om mötesglädje gång krattad
tillrättalagd frisyr
gången

tid hälls ur spann
t i d till intets dräkt

vad smider dina ord till kvinnan
detta smider orden

tror du kvinnan hör
jag ber henne höra
hon seglar i ett stormigt hav
hennes stormglas brister snart
kammen av elfenbensvit med pärlbroderier skär
allt stillnar i stiltje dånande tystnad tillåter
jag andas liv i elden

lyssna
hör
lyssna

fagra är ett vackert ord
så fager så fagra
molnfagra seglar vida
en magiker lyfter hatten sin ej sinad
en cylinderhatt
han smeker med hand över rundels tomhet
sagor stiger yrvakna upp
gnuggar grus ur ögon
ängsfagra öppnar ögonknoppar
lystrar
skogsfagra susar stammar samlas i ring omfamnar stencirkel
stenfagra bär ålderstecken
öppnar mossfagra mantlar
fagra är
ett vackert innebördsord

bär det med dig i dina varsamhets fagra handskålar

hörde kvinnan dig
hur skall jag veta jag är en smed kvinnan är du
så vad säger kvinnans du nu jag

stenar lyssnar in jag vet att stenarna hör mig
vet att de upplever min kvidande stämma
många blad många dukar har jag rivit sönder
sorgfågel lyfter kvistens sönderrivna
jag hör stenar resa sig hur stenar sända helandebud läkandekraft
skogsblomster svarar till kvistens återhållna bön

de frågar mig
tar du emot
jag säger ni vet vad jag försöker göra

vi vet

vilse vandrar du

vilse vandrar du snubblar gör du snubbelfot
skäll ej på dig själv banna dig ej för din klumpighet
vem stämplade dig så
se dessa rötter hur de varsamt håller dig
ej sätter rötter krokben ej så icke så inte ens
i de stunder du tror så

till dit  jag vänder

till dit jag kom