Höga och kunniga kväden
dristar sig diktarnas drottning.
Nog är hon nåden given
att oss förlossa med drömmar.
Stundom med starka bilder
bär hon sitt bärbara ämbar
fyllt så till brädden med bilder
att det till alla blir över.

Grävlingen är hennes granne,
oansenlig men orädd.
Vaken bland växter och vildhet
göms hon i hjortarnas ögon.
Livet och döden speglas
skönt i naturens skiften.
Sorgens och vemodets signum
lågar i språkets vågor.