I besöksrummet berättar hon om barndom, och om platser som inte är platser utan tillstånd. Hon sprang genom mörka vardagsrum, för mörka för att kunna hitta det som hon letade efter. I famnen bar hon djur, hon höll så hårt. Hårt höll hon sig själv när hon sprang igenom de där vardagsrummen. Nu sitter hon still i ett rum av ingenting och röker och askar ner i naveln och gråter inte. Ingen ska behöva vara ledsen. Förr skrev hon beundrarbrev till evigheten, men sen kom alla byråkrater och spädde ut hennes paradis och allt blev en enda sörja som ingen ville städa upp, så nu är hon här i ingentinget och röker och tänker på barndomen. Hon har fastklistrade paljetter över kinderna , de måste suttit där i ett halvt decennium, de glöms bort i sin biologiska självklarhet. Allt hon säger tolkas av människor som inte talar samma språk. Hon föddes med sitt egna språk och det finns inget att dra ifrån eller lägga till. Besöksrummet har stora realistiska tavlor av verklighet, jag kan se bussarna som ska ta oss härifrån. Jag säger till henne att jag ser bussarna härifrån och då välter hon tre djungelväxter i plats. En sköterska kommer in i besöksrummet, sköterskan har en kanna saft i händerna. Jag frågar henne om hon blev kvar här. När hon var barn ville hon drunkna i famnar och mörka sjöar. Hon hade glitter och fantasi och ville så mycket, hon ville så mycket att allt blev ingenting. Vi pratar inte om den tiden, vi pratar inte alls om tid. “God saft”
Jag såg hur det på bordsskivan bildats en liten cirkel av saft från mitt glas. En försiktig antydan till att jag varit här. Jag ser henne i ögonen och vet att tiden aldrig kan räcka hela vägen fram till henne. Tillbaka i verklighet och besöksrum och jag reser mig från stolen. Jag tar min fula väska, går ut genom dörren utan att säga hejdå ordentligt.