jag har vandrat i mörkret

ett mörker som slukade hela mig

ljuset fanns inte längre

ångesten kramade min kropp

livsgnistan tappat sin glöd

hittade ingen väg ut

länge jag gick utan hopp

månader förflöt

sakta, sakta skymtade jag ljus

tills jag kunde se klart igen

men rädslan hade slagit rot

ville inte lämna mig

kurade ihop mig i tryggheten

vågade mig inte ut i verkligheten 

skrämd inför andra människor 

år förflöt innan det släppte

en dag kände jag nånting hänt

som en sten fallit från mitt bröst

en lättnad och glädje

som inte funnits där förut

så länge begravt i mitt inre

sorgen över det jag mist

men glädje över att leva fullt

allt det fina jag trots allt hade

allt som jag kunde önska mig