Det är skönt med en ensam stund på en  bänk: bara jag, pennan och skrivboken.

Inte mycket att säga om detta som sker runtomkring mig här och nu. Träd, gräs, buskar och stenar bara finns där invid gång- och cykelstråket. Motorbuller som vanligt från närmsta väg och något mer bordunskt en bit bort. 

Bara att skriva ned detta i denna stund och  inte särskilt mycket att berätta, bara vara i detta vara, aktivt uppleva, observera, iakttaga och konstatera att hösten väntar runt hörnet, ty september är trots soliga dagar med hög luft oftast en vändpunkt. Det är ett annat ljus nu, sade vi till varandra häromdagen.

Händelslöshetens stilla frid ger själen ro i en orolig tid där det måste hända något nytt oupphörligen för att vi inte skall sjunka ned i letargins mobillösa dvala.

Kastanjerna är mogna och kajorna låter mer sorgsna än vanligt med sina elektriska klirrljud, medan råkorna kraxar lika ljudligt och ohämmat som vanligt. Kajor och råkor trivs tillsammans i flock, medan kråkor är individualister eller lever i par. Skator rör sig i gäng om fem-sex stycken, ibland något fler.

Vinden i träden låter annorlunda, har fått mer baryton i rösten. En bofink kvittrar till i ett träd och flyger iväg till ett annat, liksom kvitterpanorerande. Molnen tornar upp sig en smula men ter sig likväl föga hotfulla. De flesta är mjölkvita med  några få mörkare inslag.

Så tittar solen fram genom en molnreva och skänker en reflex av den sommar som nyss var.