Denna fredag tänkte jag kommentera dagens debatt-artikel i DN; det är Handelanställdas förbund som har insett att klimatkrisen berör även dom, vilket är positivt, och dom har dessutom förslag på olika åtgärder, vilket är ännu mer positivt.

Men - nyss fick jag ett samtal med riktigt dåliga nyheter, min goda vän har blivit mycket sämre, och hoppet om någon förändring till det bättre är i stort sett ute. Alla funderingar kring klimatet känns helt oväsentliga. Nu går alla mina tankar till den man som betytt så mycket för mig, och till hans närmaste familj, särskilt hans sambo.

En liten tröst är att hon och jag för första gången på 30 år kan prata med varandra. Den gemensamma sorgen har överbryggt det som hållit oss isär. Nej, det är förresten en enorm tröst. Och totalt oväntat.

Det enda man säkert kan veta är att livet aldrig blir som man tänkt sig.