Nu för tiden litar jag mycket mer på min magkänsla.
Förr var den så ihop blandad med förväntningar och ett ganska stort mått tro på den goda människan.
I dag vet jag nog bättre.
Jag råkar inte illa ut på samma sätt längre.
Men är jag lycklig...?

En kråka hoppade runt i närheten av mig där jag satt.

"Vad säger du, du fina. Vet du något som inte jag vet?"

"Gud, ni människor är såna dramaqueens", kraxade kråkan.

"Ja men det gör så ont att leva. Ibland är det outhärdligt och man vill dö."

Kråkan himlade med ögonen, emedan han skakade på huvudet och knäppte med näbben, "Ni fattar ju ingenting. De e för korkat. Ni e inte era känslor. De tar överhanden. Ni låter er styras av dem. Man skulle kunna säga att ni är besatta av dem, som av en demon."

Den är kråkan var ju galen! Av alla kråkor, så behövde jag träffa just den här.

"Nu fattar jag inte. Förnimmelsen är ju i mig. Klart att den påverkar mig. Jag är dessutom MYCKET känslig."

"Du kan vara hur känslig du vill. Men det hjälper dej inte. Du borde vara lite mer som en - kråka."

"Du kan bli ledsen, rädd eller arg. Det kommer över dej ett ögonblick, men sen tar man kommandot igen. Fördjupa dej inte i det. Om du träffar på en knöl, så ska du inte tro att denne lider av sinnesstämningen hen lämnade efter sig.
Nä, ett pucko är ett pucko. Klura på vad du skall göra för å må lite bättre i stället," sa kråkan och flaxade till samtidigt som han i förbifarten snodde min korvmacka.