I höstens gråa glans jag fyller kvällen
med klassisk poesi och skaldekonst
ibland jag bryter tystnaden med fiolen
när rimmens saknad gäckar skriverit
ur krukor rycker mina händer växter
i krukor sen planterar åter om
när dvalan ropar konsumeras texter
som olikt drömmar ej begagnar dom

Om sommaren jag ville hösten fylla
med vackra ord som danats ur din mund
och fiolens strida gnol får grannen skylla
på ett farväl som tystat denna stund
vad plantorna beträffar: metaforen
är klart omhändertagandet av dig
och vad vi hade gjort strax innan sömnen
sitt täcke bjudit oss - det undgår mig