Regntunga skyar, vinande vindar, tårar som svider i ögonen.
Som en karusell där allt går lite för fort.
En penna som inte kan suddas med texten permanent.
Att allt är för alltid som det är.
Utan förändring, utan slut.
Ett kvidande, ett susande i öronen, en konstant pulserande smärta.
Att vakna, vilja, ha mod att fortsätta.
Kanske, kanske inte?