Jag spelade i kyrkan. Klarinettsolo till körsång. Vackert blev det, tyckte jag.
Satt efteråt vilande i en bänk. Klarinetten liggande brevid mig.
Och då kom en gammal vän "hej, Ingmar - hur är det med dig" och satte sig på klarinettlängds avstånd ifrån mig.
"Inte så bra" sa jag "dessvärre".
"Men du ser fräsch ut" säger vännen vänligt "hur gammal är du nu egentligen"
"80 nästa år"
- "det kan ingen tro" hon hade varit min rektor en gång och så talade vi lite mer om andra ting. Och så log hon och drog sig undan "hälsa Annika" sa hon.

Och jag tog min klarinett och gick hem gladare än jag hade varit då jag kom till spelningen.
Hemma sa jag att jag mötte Ingrid hon hälsade.