Jag hittar inget kul att skriva om.
Min diktaråder sinar. Torr och tom
är dikten. Skrumpen utav ålderdom
blir dikten lika torr som jag, liksom.

Men jag kan ändå inte låta bli
att pröva några rader, mest på skoj.
Jag kastar loss i versen. Skepp, ohoj!
Här gäller det att inte dreja bi.

Det här blev ingen vidare sonett.
Nog har jag skrivit många bättre slika?
Att formen är okej, det kvittar lika

när innehållet blev så tunt och slätt
och inte lyckades min vers berika.
En dikt bör vara mer än bara rätt.