Läste helt nyss i mitt nyhetsflöde( windowsflöde) att Gunilla Perssons dotter hade förts akut till sjukhus. Här är det tydligen något jag missat. Borde jag känna till Gunilla Persson? Tydligen. Kanske en lokal kändis från middle of nowhere som troligen min amerikanske kontakt skulle ha sagt.
Gunilla Persson ett för mig totalt okänt och dessutom helt vanligt namn.
Helt klart att nyhetsvärderingen känner till något som omvärlden tycker är viktigt att lägga på minnet. Jag frågade en yngre förmåga jag träffat -Känner Du till att Jan Myrdal dött. Jag fick en förvånad fråga som svar. -Vem är Jan Myrdal?
Tja det kan man ju alltid fråga sig tänkte jag förvånat för mig själv. JM denna fyrbåk av kändisskap och yttrandefrihet och debattlystnad. Död för enbart några dagar sedan. Mina tankar gick till John Denver och hans sång Sweet surrender. Han berättar om en highway travelled by many remembered by few. Att få ett kändisskap som står sig längre än tre dagar efter din dödsdag verkar allt mer avlägset. Eller som en bekants mor brukade säga när hon slängde ut soporna. Sic transit gloria mundi. Kineserna har en liknelse om hur eftervärlden kommer sakna dig. Stick ner din hand i en skål med vatten. Dra sedan upp handen och notera vilket märke vattnet lämnade efter sig. En av de svåraste insikterna som åtminstone jag gjort nu när jag blivit så mycket äldre är att man kan vara glad om åtminstone en person gråter när de skall ta ett sista farväl vid din hädanfärd. Eftersom jag lämnar enbart en bröstarvinge (dotter) så behöver jag inte oroa mig över att kvarlåtenskapen inte skall hamna i fel händer (det lilla som kan finnas kvar efter att begravningsbyrån snott åt sig sitt) I dessa globaliseringens tidevarv har åtminstone Gunilla Persson lyckats göra sig så känd att hennes dotters transport till ett sjukhus kan vara värt att rapportera om. En bragd i sig.