Kuriöst; på mitt förband bad jag regementschefen,
översten om tillstånd att avsluta utbildningshösten
med kyrkobesök för julfirande för min pluton
Översten kikade på mig med sin monokel, hum, hum.
En Regementsorder gavs för hela bataljonen, vi skulle
samlat marschera till Kyrkan i omgångar.
Prydliga kolonner i m/60.

Kyrkoherden blev chockad vid bokningen, detta hade
inte hänt tidigare.
Men en ung löjtnant t.f. plutonchef gjorde det.

På regementsofficersmässen reste sig officerarna och
översten beordrade hurra och salut. Min hand tryckes
och varma gratulationer för väl genomförd insats.
Det värmde.

Traditionen levde även vidare efter att jag gick till min
brors alla företag. Förbandet är dessvärre avvecklat nu!
På den tiden fick Gud nämnas vid namn i skolor och i
sammanhang som passade.

Redan i söndagsskolan lärde jag mig om Jesus Kristus,
under skolgången, morgonbön, det har jag inte farit illa
av, beklagar att nya generationer går miste om detta av
politiska orsaker!(?)

Det är nya tider nu, men det skall ändras, evangeliet ska
åter spridas och tillämpas.