Han var välkammad även när han dog.
Liknade fotografiet på chiffonjén
med femåringens tandlösa leende,
då klockan precis stannat
men tiden startat sin rusch genom decennierna.

Han hade alltid varit välkammad.
En hederssak!
Okammade döda hade aldrig levt,
fast hår och naglar fortsatt växa
till ingen nytta.

Han skulle fortsätta vara välkammad
och leende välkomnas
av den himmelska fotografen
inför införandet i evighetens album,
men fortfarande utan tänder.