Lager på lager

En människas jord bär en skatt väl dold, i lager på lager på lager.
Jag stirrar på meningen på telefonskärmen. När jag skrev den - för en livstid sedan eller möjligen idag - var jag tillfreds och menade varje ord. Det var ett inspirerat ögonblick av insikt och känslorus, hommage till älskad dotter.
Vi anlände till eventet i just denna känsla, hand i hand, som om dagen tillhörde oss båda trots att den bar mitt namn. Sedan ankomsten har idel vänlighet och leenden sköljt över mig. Artigt imponerade medmänniskor har polerat min smickrade och mycket tacksamma självbild. Ändå sitter jag på toaletten i min tjugotusenkronors-dress och vill inte komma ut.
Dörren till damtoaletterna öppnas, höga klackar kommer in och jag hör mitt namn i form av en fråga med prefixet Fru. I denna dess ytligaste av former ekar namnet av tomhet - en etikett på ett objekt. Som för övrigt svarar att Hon eller Jag eller möjligen Det är alldeles strax redo, ett ögonblick kära du.
Min man viskar säkert en bön för mig just nu. Vi har dragits med varandra så länge att jag vet att han vet: något har skitigt sig rejält. Den förändring av atmosfäriskt tryck som plötsligt föll över denna smått mytiska byggnad likt en överraskande vinterkräksjuka kan bara ha kommit från en källa: moi. Ibland önskar jag att hans förmåga till tro på högre makter skulle ha smittat av sig även på mig efter alla våra år tillsammans. Jag brukar skämta - alltför ofta, alltmer krystat - att hans rekommendation av lägenhet för några år sedan baserades på ett slags tecken från skyn. Om man går ut på den mikroskopiska balkongen och lutar sig så långt man kan åt vänster, kan man se Jesus på korset genom fönstret i en närbelägen kyrka i Gamla Stan. Nåväl. Han har trots allt stått ut med mig år efter år, herr Lagerbladh - imponerande, med tanke på att jag vid egna balkongbesök mestadels lutar mig åt höger och den plåtburk som utan protester accepterar fimparna från mina välgörande cigariller.
Jag kastar ett getöga på det frestande paketet i min handväska, reflekterar över huruvida brandlarmet kommer att aktiveras om jag tänder en och om det i så fall är värt det, men bestämmer mig till slut för att låt bli. Även om jag på sikt ämnar försöka skapa mig odödlighet i dessa vackra rum, känns olovlig smygrökning med medföljande brandkårsutryckning som fel taktik.
Min mor ignorerar med säkerhet eventuella tryckförändringar i rummet eller hufvudstaden eller för den delen hela universum och avnjuter i detta ögonblick livet i sin egen bubbla av eufori. Denna min högtidsdag är hennes livs klimax. När hon på sitt krävande, kvävande sätt alltid hävdat att jag kan bli vad jag vill när jag blir stor - jag som kunde läsa när jag var tre och snabbt uppvisade många andra tecken på intellektuell begåvning men som, i stället för att bevisa denna min storhet vid de formella bjudningarna hemma genom recitation av Proust eller Dostojevskij, föredrog att anta en clownens roll - var det detta hon då såg framför sig? Viss inridning krävdes förstås innan hästkraken förstod att man bör ta allvar på allvar och följa de spår i sanden som jag för sent insåg var mors egna, eller snarare hennes hjältars.
När jag på min femtioårsfest efter ett par glas Prosecco reflekterade över denna livsresa med tvivelaktigt fri vilja, hörde jag henne fräsa ”Egoist!” och insåg för sent att jag hade sagt det högt. När hon lämnade rummet hängde den kvar, odören, känslan av svek och otacksamhet. Lager på lager.
Min nuvarande tillfälliga exil på ovanligt vacker toalett har ett förord: En man håller upp dörren för mig, hans hand för mig framåt, ömsom vilande på mitt ryggslut, ömsom höger skinka, som om handen var för tung eller mannen för svag.
Nytt ljud från öppnad toalettdörr, nya klackar men lägre eller kanske bara bredare. Skrap av stolsben på klinkergolv. Jag hör vem det är, inte via orden som uteblir eller andningen som är som allas och ingens. Raspet, blyerts på papper, snabba ord och ritsch. Genom millimetertunn öppning mellan tröskel och dörr glider ett blått papper in. En ilning av själsfrid rinner över min kalla hud, jag tar upp det som är min dotters primära kommunikationsmedel sedan många år och läser orden:
”Vad händer mamma?”
”Kan vi åka hem?” viskar jag genom dörren. Jag vill krama henne och gråta, få tycka synd om mig själv en stund i sällskap av någon som förstår, samtidigt som jag av erfarenhet vet att den trånga toaletten bara skulle ge henne panik.
Ljud av blyerts, ny lapp.
”Berätta. Vi är ensamma.”
Och så ett hjärta.
Så jag återger den händelse som gled förbi som en vålnad strax före kaffe i guldpläterade koppar men blir snabbt avbruten av ny toalettbesökare. Med strilandet som enda bakgrundsljud börjar jag känna mig löjlig. Vad finns att berätta när ingenting egentligen hände? Men det är svårt, det handlar om så mycket mer, uppdraget kommer med ballast, min egen såväl som jobbets. Tidigare liknande sammanhang - deltagande i företagsstyrelser och ett par ordförandeskap i föreningar - har visserligen oftast gått relativt smärtfritt. Som ung, smart kvinna omgiven av medelålders, medelbegåvade män var de första åren efter utbildningen tuffast, sedan lärde man sig spelet. Visst skvallrades det om skrämmande händelser i branschen bland mina väninnor men jag slapp uppleva det själv och då hände det inte riktigt på riktigt, eller hur?
Här, däremot, hade spökena gjort sig hemmastadda, hit hade de skaffat sig egen nyckel långt innan jag passerade dörren för första gången.
Toalettspolning, dörr nummer ett och två öppnas med snabb handtvätt som mellanspel. I tystnaden som följer knackar Sofia på dörren. ”Berätta” betyder det.
”Jag platsar inte här”, viskar jag.
Sofia morrar och stampar ena foten i golvet, skriver snabbt något och skickar in lappen.
”BERÄTTA!”
Så jag berättar, om välkomnandet, alla vackra ord, mumlar mig förbi alla de praktiska detaljer som utgör formalian en dag som denna och anländer till Händelsen, den Uppburnes artiga leende när han på sin välpolerade privatskola-svenska, med blicken än hit än dit, talar och deklamerar och reciterar sig igenom sin högtravande tiominutersversion av ett ”Välkommen hit, det ska bli kul att jobba tillsammans”. Och så hans hand på mitt ryggslut på väg söderut.
”Det var allt och det är så löjligt”, mumlar jag och håller med nöd och näppe tillbaka tårarna.
När jag slutat tala ekar det, inte av tystnad utan av gårdag. Kvällen före hade vi pratat om just detta, via teckenspråk och tusen och en små anteckningsblad, först allvarligt, sedan alltmer flamsigt. Nidbilden som vi målade upp, med verkligheten och sanningen som bakgrundsfärg, rörde naturligtvis inte oss, det hände andra, det gällde annan tid och andra slags kvinnor, mycket yngre och betydligt sexigare.
Framemot midnatt hade Sofia hämtat en av barnens julklappar, rivit upp omslagspapperet och lagt den i mitt knä. Från en decimeterstor tunn platta i tyg löpte en lika tunn kabel. När hon tryckte på den knapp som kabeln var ansluten till aktiverades svaga elektriska stötar, en leksak avsett för det av hennes barn som ärvt buset och clownens attribut av en mycket stolt mormor. Stoppa denna i BH:n i morgon så får du nog vara ifred, hade hon sagt genom att demonstrera och vi skrattade åt det så som jag bara skrattar tillsammans med denna förunderliga varelse.
Älskade Sofia. Vår relation, mycket taktil till sin karaktär, och den självklara närhet som vi alltid levt i har ofta känts omtumlande och många gånger som mer än vad jag förtjänar. Den där initiala iskalla insikten om att vi fått en dotter med ”särskilda behov” hade visserligen orsakat en slags jordbävning i familjen Lagerbladh. Ändå klarade vi oss ifrån alltför dramatiska kriser under hennes uppväxt. Initialt drog den oss vuxna isär, samtidigt som den, lika starkt, väckte en himlastormande kärlek till och omsorg om Sofia i mig. Men vi höll ihop, gubben och jag, inte minst med hjälp av Sofias smittande livsglädje.
I ljuset av min egen erfarenhet med kvävande krav via ljummen modersmjölk hade det känts självklart, om än aningen hjärtskärande, att få inpränta i Sofia att hon var vidunderligt älskad, att hon verkade vara av medelbegåvning och att hon kunde bli väldigt mycket när hon blir stor men inte allt. Och hon tog det. Hon fann sin passion och startade sitt första företag när hon var sexton, med inriktning på korta, välformulerade texter på trycksaker såsom vykort och lyckokakor. Ordet ”banalt” hade använts om denna syssla fler än en gång av hennes mormor, tills mormor en dag insåg att företaget drog in mer pengar än vad hon själv gjorde.
”Fru Lagerbladh, om fem minuter öppnas dörrarna, jag måste insistera.”
”Ge mig tre”, sa jag så samlat som jag förmådde. Jag kunde fysiskt känna den tvekan som dröjde sig kvar med den stressade assistenten utan makt över tid eller fru Lagerbladh, innan hon till slut vände på klacken och gick ut. Jag ställde mig upp, rättade till min kjol och öppnade dörren. Utanför stod Sofia med uträckta händer. I den ena låg leksaken från igår, i den andra en lyckokaka. Hon bröt den itu som man bryter bröd, rullade ut den lilla papperslappen utan att för ett ögonblick ta blicken ifrån mig och vände texten mot mig.
”Idag är du balens drottning”.
Ett par minuter senare gick vi ut från toaletten tillsammans. Lättnaden hos assistenten - enligt namnskylten en Selma - var oerhörd. Jag kramade om Sofia och följde efter Selma genom den långa korridor som avslutades av två mäktiga dörrar. Den Uppburne stod utanför, han hade något dött i blicken men sken upp när han såg mig. Med viss tveksamhet närmade jag mig honom. Jag ville säga Jag är mor och drottning, fri och orädd, jag bär vapen som inte är synliga, i lager på lager, och kan sannerligen gå in i ett rum utan hjälp.
Men så öppnade två ynglingar dörrarna och jag glömde honom.
Det var dags. Jag skulle få träda in i det rum där jättar skapat hjältar och män har varit möss. Där, min stol, nummer sjutton. Och här är jag, en av de Aderton.