Kvinnan kommer först
en stram ballad i ess moll
nacke pelarrak

Strax efter, ett barn
lackskorna och flätorna
orimligt blanka

Jag hinner tänka
kom med mig ovan molnen
flyg dig obunden

Det kräver stort mod
vara och låta vara
barn, vara barn

Kommentar:
En haiku baserad på ursprungliga texten i min bok om Fiona som firar 3 år denna vecka. Jag tänker på barnet ibland. Vad blev det av henne? Vad blir det av er som delar hennes erfarenhet, de orimliga förväntningarnas barndom?

”En kvinna kommer emot mig, nacke pelarrak. Hennes ögon är grå, hon avger en svag doft av välstånd, möjligen ett Wallenbergskt snedstänk nånstans i livsträdet. I mitt huvud spelar någon en välstämd Steinway, ballad i Ess moll, idel svarta tangenter.

Strax bakom Ess moll, i en sky av ouppfyllda förhoppningar, går en flicka. Hon har svarta flätor, dito lackskor och ljusblå knästrumpor över grå strumpbyxa under en vit klänning. Hennes mun ser ut att le. Som i en reklam för Colgate. Dessvärre glömdes ögonen bort. De är ljusbruna & gudomliga & skjuter mig i sank. Jag vill lyfta henne, ta henne högt ovan moln och släppa henne fri - Lev! Andas! - men hur skulle det se ut?

Barn. Det krävs mod att vara. Och mod att låta vara.
Det borde för övrigt vara förbjudet enligt lag att bli förälder om man inte har absolut gehör.”