På mitt första jobb som ung tonåring hade jag den för mig imponerande titeln e.o expeditionsvakt ett kanske krångligt namn för att säga vikarierande vaktmästare och ibland kallades jag för klisterprins av den i huvudsak kvinnliga personalen och arbetsplatsen var inget mindre än den nyligen bildade statliga institution som förkortades RPS det skall uttydas som Rikspolisstyrelsen. mitt under arbetet som bland annat bestod i att kuvertera försändelser till de 119 polisdistrikten ute i landet. Arbetet kunde ha sina monotona sidor men ett gott kamratskap gjorde det hela faktiskt roligt. När vi höll på med kuverteringen frågade en arbetskamrat lite med alldaglig ton om jag ville vara snäll och kila ut till den närbelägna järnhandeln och köpa lite hammarklang? Tjänstvillig som jag var och utan livserfarenhet skyndade jag ut. Väl i järnhandeln fick jag ett välvilligt bemötande och expediten undrade om jag inte skulle köpa en synvinkel också?
Nåväl omkring där gick det upp för mig att jag råkat ut för ett s.k practical joke.
Och när jag väl kommit åter till arbetsplatsen hade arbetskamraterna ställt upp sig på ett litet led och undrade hur affären hade gått. Jag var ju ganska slokörad. Men jag kan inte minnas att jag blev hånad. sådana nymodigheter var inte påtänkta för femtio år sedan. Och jag kan absolut inte påstå att jag fått posttraumatiskt syndrom med anledning av denna händelse snarare att jag blivit upptagen i gänget. Jag var ju bevars ägnad för att ta studenten vilket var något märkvärdigt i en del människors ögon och kunde vara en anledning till avund. Ja tiderna har verkligen förändrats något.