Jag vaknar på morgonen nu igen. Det är alltid samma sak. Först sover jag, sen vaknar jag och sen sover jag igen, och därefter vakna, sova, vakna sova vakna sova, och mellan detta ska jag andas, flytta på saker från A till B, och mina frontallober ska fungera och fungera och fungera. Jag försöker att ta det hela med jämnmod, och lådvin såklart, en limpa bröd, och en limpa cigaretter. En kvällstidning, P1. I köket tickar min klocka, tick tack; jag hade en granne härinne i förra veckan, människan satt på andra sidan av mitt köksbord och berättade om sitt inre, medan klockan tickade, och till slut tog individen ner den från min vägg och plockade ut batteriet. Jaså, sa jag, där sitter du och är stressad. Grannen, en sjukskriven man i medelåldern med nån sorts faiblesse för att kasta fimpar från balkongen. Observera att jag inte alls gör så, jag kastar inte fimpar från balkongen eftersom jag egentligen inte tillhör dessa 10 våningar av cancersjuka, etikettslösa, barn- och miljöhatande rökare som med sitt ignoranta beteende kontaminerar gräsmattan nedanför vårt hus. Nästa vecka kanske jag ska köpa en räfsa och helt ironiskt städa av, på det att barnen slipper att leka i de högar av fimpar och ciggpaket som ansamlats nedanför balkongerna. Tänk va, farbror A städar av. Haha. Eller inte, men det skulle vara roligt att släpa ut transistorradion, spontant röja av, medan Cornelis Vreeswijks Turistens klagan ösande ut ur högtalarna, och förbi går sura tanten från våning -1, hon som har bott här i 56 år. Hon fyllde just 92, ser knackig ut där hon rullar förbi med sin lilla rullator. De där kvinnorna rullar faktiskt någonting framför sig exakt hela livet. Det är gåvagn, dockvagn, kundvagn, barnvagn, dramaten, rullstol med maken i, rullator, och sen döden, döden, döden. Då rullas det inte mer. Frågan är om tanten fortfarande är kvar, jag har inte sett henne på ett tag. Hon brukade skrika efter mig ibland, du är inte lika dum som du ser ut, gastade hon. Sen kallade hon mig Anton, och jag vet att det var hennes man, han levde ett tag han med, sen dog han. De bodde där i sin lägenhet, hon flyttade in med honom strax efter att de hade fått barn. Hon var 36 då, han var åtta år äldre.

Det sjunger några ungar på Karl Johan
Dom låter starka och fina som bara ungar kan
Själv e jag bakom lås och bom på mitt hotell
En kväll bak barrikaden en vanlig kväll

En gång i min ungdom råkade jag hamna på St Göran med alkoholförgiftning. Jag hade åkt upp till Stockholm från Karlskrona för att hälsa på min pappa. Han bodde då ute i Drottningholm, och körde taxi från tidigt på morgonen till ca 18 timmar senare några dagar per vecka. Med detta finansierade han ett välutvecklat alkoholmissbruk, och han trivdes med att kunna sitta i sitt hus och vara ledig 10 dagar, varav 8 lades på att vara konstant berusad, sitta i sin fåtölj (den jag numera förvarar i mitt vardagsrum), och lyssna på P1. Jag har kvar hans armbandsklocka, och på väggen hänger även ett gruppfoto med min mor, min far och mig i mitten. Nåväl, jag hälsade på, och vi förbrukade kopiösa mängder sprit under vår lilla tid tillsammans, och rätt som det var hade jag ju i mitt ungdomliga oförstånd blandat Sobril med drickat och började riva ner saker från väggarna i min pappas hem. Han blev sur, vilket jag väl i och för sig kan förstå, men jag tycker ändå att det var rätt av mig att ta ut mina aggressioner på hans föremål. Varje dag när jag vaknar ända sen jag var 4-5 år gammal har jag plågats av en stillbild som bränts fast hårt på min näthinna, han håller min mor om halsen med en handen, och mig i handleden med den andra, medan han försöker att göra nya barn med min mamma. Hon gråter, han visar tänderna, och i hans ögon brinner ett bottenlöst mörker. Jag har sett det där själv i min spegel, jag är övertygad om att de kvinnor jag har legat med har sett det även de, men aldrig har jag hållit något av mina barn i armen och samtidigt givit mig på deras mor. Någonsin. Jag tyckte det var viktigt för farsan att veta att hans tilltag satt permanenta spår, men mitt i min våldsamma monolog kopplade levern ur, och sen var det inte många timmar innan min pappa ringde efter ambulansen, men först hade jag lyckats slita bort ett av elementen i vardagsrummet. Pappa blev på fyllan tvungen att hantera sprutande rör i sitt vattenburna värmesystem. Sån var jag i 20-årsåldern.

Vid ankomsten undersöktes jag av läkare och de tog blodprov för att avgöra hur hög promille jag hade i mitt blod. Min medvetandenivå, haha vilket skämt, jag minns allt, men jag var slapp som en geleorm från plockgodiset i affären. De undersökte min skalle för att se tecken efter skada, och bedömde huruvida jag var påverkad av någonting annat än sprit. Det var jag ju, Sobrilen, och om jag nu inte hade varit så ledlös på grund av alkoholförgiftningen hade jag gormat och gått an även på akutintaget. Jag är nämligen en sådan som inte somnar av lugnande tabletter, jag blir bara mer och mer förbannad, våldsamt arg. Sjukhuset kan inte göra nåt åt den här typen av tillstånd, utan måste låta tillnyktringen ha sin gång, så de la mig på observation med en nål inkörd i armen. Jag fick dropp. Jag slapp intuberingen, vilket jag var tacksam för. Hade det varit bara lite värre hade de kört ner en plasttub i luftröret på mig, och anslutit mig till en respirator. Anledningen till detta är att förhindra kräkningar och potentiell kvävningsrisk. Läkarna vill helt enkelt inte att patienten ska kvävas i sina egna spyor. Detta händer ändå förstås, när alkoholisten inte får vård i tid, som min kamrat. Han tog livet av sig långsamt och metodiskt, det tog 20 år, men till slut blev det enkelbiljett rakt ut ur verkligheten. Ingen visste vad det var han hade druckit när han dog; det finns alkoholer i exakt allting.

Dagen efter, när jag låg där på sjukhusbritsen och längtade efter en dubbeltreo, då kom doktor Dängroth till mig och såg mig djupt i mina bakfulla ögon och sa att det här levervärdet i en fortfarande levande människa hade han bara sett en gång tidigare under sin karriär. I Cornelis Vreeswijk nånstans på 70-talet. Då kände jag mig skönt uppkopplad med Mosebackes kultursocietet, och lite smått kulturellt unik.

Efter det här blev farsan trött på mig, och inhyste mig på Flyghotellet i Bromma. Han ringde upp mitt ex som fick komma och hämta mig. Hon åkte tåg upp hela vägen från Karlskrona, min far betalade resan förstås. Hon var så fin där mellan de vita lakanen i mitt hotellrum, och arg. Mest arg. Och vacker. Fast jag rörde henne inte alls då, jag var skakig och skör, jag drack folköl i säkert fyra dagar innan jag vågade att åka hem från Stockholm. Jag minns att jag inte riktigt klarade resan hem, innan vi gick på tåget stegade jag resolut in på närmaste belägna krog och utkrävde en tolva ren vodka, och sen en till, ville exet ha kanske, nej tack sa hon och glodde surt. De åkte ner fort och lätt, sen var det ju samma gamla vanliga igen. Åh Alexander, han är så arg, och Alexander, han lutar sina många centimeter hotfullt över nån mopsig jävel som sitter där i sin självgodhet och glor som om ögonen var på väg att ramla ut ur skallen. Vad vill du, brukade jag säga då, medan jag fortfarande var ung och dum och skulle korrigera vartenda ledset arsle jag såg omkring mig. Vad vill du? Inget, brukade de svara, och slå ner blicken. Det där provocerade mig, förut, innan jag lugnade ner mig permanent. Jag blev så provocerad över den där nedslagenheten att jag sträckte mig ut ur mig själv och sög tag i jackan på respektive individ, och med urkraften hos en riktigt lönnfet, arg, dansk-tysk-svensk kunde jag lyfta sagda människa från punkt A till punkt B, medan det i mitt eget fulla huvud var kav lugnt. Tyst. Ljust. Öppet. Och gick jag längre in stod där en liten pojke som läste högt ur doktor Glas, med tydlig och ren röst.

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill få kontakt till vilket pris som helst.”

Det var tvunget då, att hända någonting. Till vilket pris som helst.