På tok för full för att försöka skriva
Kisar mellan raderna, stavar samma stavfel flera gånger i rad.
En omöjlighet, skrattretande…
Att ta en perfekt cigarett bara för att slemma ner den med meningslöst drägel.
Kuken är slak, länge sedan de va någon styrka i den.
Efter ett tag så försvann känslan av seger att spruta någon på ländryggen.
Efter ett tag så kröp otillräckligheten in över att vara otillräcklig.
Otillräcklig sig själv, och än mer otillräcklig en annan.
Och även bra kärlekar och bra personer – kommer inte utan sina stunder av krig, gråt och hat.
Man kan tröttna på vem som helst. Jag tröttnade på mig själv ca 10 år sedan, och sedan dess försökt existera i någon form av tolerans.
Tänder en cigg.
En påträngande tomhet, en tom påtändhet…
En poet, likt ett utbränt lik.
Som numera osar det som en gång antände mig.
Alla fyllon är patetiska,
Och jag tappat mitt clowneri.
Mer som en trött, dum koala,
För dum för sin egen rädsla.
Fast i mitt fall – ingen rädsla.
I mitt fall – för dum och tom för min egna tomhet och dumhet.

En lång tyst natt i tystnad och mörker.
En semi-existens.
Ett lager oändlighet, som lägger sig som ännu ett lager inom mig.
Som river ur ännu en sidan. I en bok av vansinnigt klåseri.
kludd och klotter - beskrivningar på något tömt på sig självt.

Som de där gamla almanackorna – ännu ett nummer.
För många sådana nätter, fast klamrad vid skrivmaskinen,
Inte för skrivkramp, orden flöt lätt, men mer livskramp…
Ett lite värre tillstånd, för skrivkramp botas genom att inte skriva.
Göra annat. Städa, dricka, sova mm…
Men livskramp? När spänningen är borta, nyfikenheten dött, och
Alla känslor svalnat. Intressen övergett och –
Motståndskraftigheten, denna bedårande ungdomsyra – borta
Långsamt torkat bort.
Istället en slags avslagen uppenbarelse inför hela cirkusen.
Där är direktören, clownen, akrobaten –
Lejontämjaren – en föga underhållande underhållning.
Ganska billig och lågnivå på hela skiten.
Som om allt blivit iscensatt av något billigt Hollywood plagiat.
Massa påkostade effekter som ger ett billigt intryck.
Och ett känslomässigt banalt manus.
Var är substansen?
Allt känns som ett jävla skämt…
Ser på tv-program ibland, och kan inte fatta vad i det jag ser kan folk ta på allvar?
Tv:n pratar till oss som om vi vore oförstående och barn.
Inte barnsliga, utan på ett barns nivå.
Samma tittar HÄR och reagera på DETTA känsla…
En känsla jag inte längre har.
men ja,
vi är ganska lättmanipulerade
och jag
har det alldeles för bra...