Jag bar dig i nio månader.
Jag var velande, men valde ändå att behålla dig.
För att jag trodde, att du kunde få ett bra liv ändå,
trots att jag varken var världens bästa mamma,
eller hade förutsättningar för det.
Du växte upp hos andra, som kom att bli dina föräldrar,
Och trots detta tacksamma jobb, det underbara, att de gav dig någon sorts trygghet,
Så tackade du alltid mig, för att det var jag, om man såg det , på ett avskalat, men rent biologiskt sätt, som gett dig livet.
Det var ju så det var, men jag såg det aldrig på det viset.
Visst, jag hade burit dig, i min mage, såsom den tonåring, jag då var.
Men jag var absolut ingen mogen mamma.
Men att ditt tack, för att jag bar dig, och födde dig , fysiskt sett,
att du någorlunda alltid tänkte på det,
Skulle för länge,
om inte alltid stanna kvar, (Jag hoppas på det iaf).
Så var jag kanske mogen på något sätt, kanske ändå?
Att jag bar och födde dig, och att det i dina ögon kom att betraktas som en stor sak.
Det gjorde det också av mig, i början,
tills det var alldeles för tydligt för mig,
att jag var den tonåring jag var,
Och inte alls hade förutsättningar för att ge dig det liv jag önskade,
och ville att du skulle ha.

Och med tiden blev den med dina ögon sett; "Stora gärningen", mindre, och mindre, i mina ögon, och med mina ögon sett, hade jag "endast" fött dig.
Det kändes som att tiden hade gått,
Läkt mina sår, efter dig,
De tårar,
som jag fällde över dig,
Över att;
Inte ha kunnat ge dig den Största Kärleken,
Inte ha kunnat erbjuda dig Världen.
Men jag tänkte;
En dag...,
Ska jag ge honom all den kärlek som han förtjänar!
Och skammen över att inte kunna vara hans Vårdnadshavare,
i samma paket; Mamma,
Gjorde sig ibland påmind.

Jag sa till mig själv;
-Aldrig att jag skall mig själv förlåta, för att jag inte gjort mer,
än att ha fött och burit honom. Det skall för alltid vara min hågkomst.
Tills livet ej finns mer för mej. Just denna hågkomst,
Kommer alltid att vara min påminnelse, och känsla,
för att kärleken till honom aldrig må förblekna.
Och för att jag i tid och otid,
ska minnas,
att han lever,
Och att skammen,
Och kärleken däruti,
Ska ge mig känslan,
Av att för evigt ha honom i mitt hjärta,
Och på min näthinna,
Såsom den Vårdnadshavare, med Lagliga Juristord,
Jag Ville Vara,
men aldrig Kunde.

Och när Vi talas vid; Jag, och min Son...,
Så är min son full av klokhet,
Och säger saker som;
-Du är min mamma.
-Du har gett mig livet, hur kan jag någonsin återgälda det?
Och att jag själv, bör mig själv förlåta;
För det som en gång Var,
Är,
Och Alltid kommer Att Förbli!

Och jag minns; En Vårdag,
Hur du blev till,
Fastän du inte blev till,
I en normativ Familj.
Jag minns; Att jag på tonåringars lättja,
och tonåringars vis,
tänkte;
Ett ligg,
Hur kan det skada?
Och; Det händer inte mig.

Jag minns, hur jag tog graviditetstestet med min bästa tjejkompis,
ifrån skolan,
En lunch,
Och vad jag minns, så var det också en vacker dag.

Och hur på Apoteket, jag köpte testet, Och tog det på Toan, utanför själva Vårdcentralen, i den lilla byn, nästan som en tätort, i förhållande till vart` jag själv bodde....,
Och hur testet visade; Plus.
Och mina Ord blev; -Fan , Shit, Yes.
Det var ju liksom inte en liten sak,
att tänka på,
att bli förälder,
när man var femton.

Och nu när jag ser tillbax,
Och konstaterar vad jag där och då,
På toan sa...; -Fan, Shit, Yes!
Så är jag både glad, att jag tog beslutet,
Att dig under nio månader bära,
Och sedan; Dig Föda,
Och Slutligen Behålla dig under min vård så länge det gick.
Men det är ju faktiskt DIG som jag så innerligt behöver tacka...,
För att jag med mognaden,
av att veta,
att jag på något sätt hade förlorat dig,
(Fastän du var och är vid liv),
Var jag så illa tvungen,
Att hoppa ur min tonårsfas, (som ändå redan, var en aning sen-utvecklad,
Och alldeles för barnslig i övrigt..),
För att jag någonsin komma över den omognad,
som jag ser tillbaka på idag,
Och visst är det så,
att du inte gjort att jag träffat rätt partner,
att skaffa din syster med,
och träffa såsom den livspartner han är,
Ty, det har Vi; Jag och Han,
Fixat på alldeles egen hand,
MEN...,
och här skriver jag om ett MEN, i POSITIVA ordalag,
Hade inte du blivit till, och fötts till denna värld;
Och Varit och Är, så härlig som du är,
Hade jag för evigt,
tills döden inträtt,
och satt punkt för mitt liv,
Stoppats i den mognad, och Utveckling, som nu är min.
Och den mognad, som behövs; För att se över;
Klarar jag att skaffa (Ytterligare) ett barn...,
Jag vet ju litegrann vad det innebär,
Jag minns Ju hur det var,
Alldeles Litegrann,
Med Simeon.
Och när jag så min kärlek träffade,
I min livspartner,
Och den blommade ut i full blom,
Då kände jag igen den...,
Den var Trygghet,
Ömhet,
Och utav ett Nära Band förslutet,
Till Varann.
Och det var startskottet för att din syster blev till.
Jag minns så väl känslan,
Den som beskrevs alldeles ovan; Trygghet, Ömhet, Att Älska Känslomässigt.
Och startskottet blev av.
Ett startskott för mig, min partner, och din syster, såsom en nutidens familj.
Och alla dessa känslor som beskrives ovan; Var vad jag ville uppleva med dig.
Tack vare att du redan fanns och finnes,
så vågade jag skaffa ett barn till.
Tack vare att du redan fanns och finnes, är du i allra högsta grad, en del utav den tre-samma, nutida familjen, som jag beskrev alldeles nyss.
Så jag vill bara dig Tacka Simeon.
Din Tacksamhet gentemot mig,
för att jag en gång gav dig livet,
Kan jag aldrig återgälda dig.
Men jag kan, i största mån,
Må så bra det bara går,
(Och göra så att din syster gör det också),
Likväl, som jag hoppas på;
Att du gör allt i din makt,
för att få det liv du hoppas på,
Och må bra i övrigt.

-Vi kan väl hålla kontakt?