Igår var igår. Vi arbetar allihop hemifrån nu, jag blev tvingad att flytta på farsans fåtölj för att få plats med företagets elektronik i mitt vardagsrum. Det är inte utan att jag saknar firmans whiteboards; ingen ser min armbandsklocka nu, ingen ser min buttondown-skjorta, eller hur jag med vilje brytt mig om att noggrant knyta slipsen, och skorna. Ingen ser mig nu, det gör mig lite svag. Men inget ont som inte har nåt gott med sig, nu har jag oändliga oceaner av tid till att sitta här och tjura, röka, och vanka fram och tillbaka till ICA. Jag behöver inte längre räkna lyten i tunnelbanan. På det hela taget tycker jag att Tegnell och hans polare har gjort bra ifrån sig, när de tömde världen på folk. Det var som att jag plötsligt kunde andas.

Men jag fick tråkigt också, så jag råkade släppa in en fin liten människa i min lägenhet. En människa som förtjänar bättre än att låta sig smekas av just mig. En människa som jag vidrörde med alla mina verktyg. En människa som fick för sig att jag kunde älska henne. En människa som jag till slut blev tvungen att förskjuta, eftersom min kärlek gjorde mig så orolig att jag inte längre kunde tänka klart, inte ens när jag var så full att jag ramlade ner i Mälaren på en av våra skymningspromenader. Hon skrattade åt mig då, kallade mig för ”Mälardrottningen”, där jag låg på rygg och plaskade i vattnet.

Och i vanlig ordning så skriver de ju till mig, de här kvinnorna som är så besvikna på mig.

Detta inkom via email för någon månad sen, och jag har såklart diariefört och arkiverat.

”Det är onsdag. Vi har känt varandra en stund nu. Det är precis lagom lång tid för att samtliga sociala problem man har inuti sig ska börja ge genomslag.

Vi är två riktigt ensamma människor, med försvarsstrategier installerade av våra föräldrar. Jag blev lämnad att vråla ensam i min spjälsäng, jag har blivit bortkastad så många gånger att jag till slut accepterade detta och numera har gjort processen till någon sorts konstform. Jag måste bli bortstött, jag är inte värd att älskas. Du har en annan typ av skript inuti dig. Både du och jag blir irriterade när någon behöver oss. Detta har vi gemensamt. Eller blir jag bara vald? Blir jag vald, och använd som nån sorts väggkrok för att hänga upp sina egna projektioner på? Borde jag välja själv? Är det här en ensamhet jag fick i present, av dig? Gav du upp, medan jag fortfarande slåss?

Just nu blöder jag. Jag har själv försatt mig i ännu en utsatt situation, en situation där jag innerligt och mänskligt älskar dig, men jag kan inte få dig. Kanske känner du likadant. Kanske sitter du på din soffkant och saknar mig. Kanske känner du som jag, ett fängelse som du inte kan ta dig ut ur. Du vill bli accepterad, och det vill jag också bli.

Alexander, jag vill så mycket att det ska vara bra mellan oss. Jag vill vara din vän. Jag vill finnas här för dig när du behöver mig, jag vill att vi arbetar oss igenom våra murar av sorg. Jag vågar inte fråga dig längre, om du också vill, eftersom de senaste dagarna har varit - åtminstone för mig - en enda lång musikal av bortstött kontaktsökande. Nu har jag stängt omkring mig och bett dig att skriva till mig om du vill träffa mig igen. Jag står och snurrar på stället inuti mig, ena sekunden föraktar jag dig i ilska, andra sekunden saknar jag dig så mycket. Ena sekunden känner jag ingen trygghet, eftersom jag anser att du har gjort mig så svårt illa, nästa sekund tänker jag att det kanske var jag som iscensatte alltihop.

Ditt lilla hem var täckt av mig när jag lämnade dig i söndags, på din soffa låg ett överkast jag har givit dig, i ditt toalettskåp stod parfymflaskor, på din bokhylla hängde tusen små leksaker som du och jag har införskaffat. Mina skor, maskinen jag köpte som du tyckte om, min morgonrock. Alla fotografier, alla små lappar jag har skrivit till dig, halsbandet Ja, jag saknar dig. Jag saknar dig och jag åtrår dig, och jag tycker att den här karantänen som jag har satt upp runt mig själv är sorglig. Men, det finns ingenting jag kan göra. Allt tyder på att jag bara är ännu en kvinna du har knullat, allt tyder på att du mår dåligt av att slå mig, allt tyder på att vår relation är dödsdömd, eftersom vi båda två har bagage att släpa på. Jag kan inte vara tålmodig med dig, och du har redan tröttnat på mig. Du kysste mig inte längre lika hårt och villkorslöst. Du ville inte längre skriva med mig, och när du skrev insåg jag att du skrev samma sak till alla. Du höll på att demontera relationen, du pumpade ut ur mig den sista droppen av bekräftelse på din egen förträfflighet. Eller? Eller var det jag? Jag vet inte. Det enda jag kan göra nu är att vänta, inuti mig och här. Om det ska vara du och jag så blir det så. Det räcker så. Jag försökte, det gick inte. Vill jag ens ha dig, nu när jag känner till ditt modus operandi?

Tänk så mycket tid detta friar upp. Sen tänker jag på allt det jag inte ville ha, som du gav. Du kom inte hem till mig, du ville inte träffa mina vänner, du drack och satt i din lägenhet och rökte hela tiden, istället för att hitta på roliga saker utanför. Du ville ogärna dela med dig av ditt privatliv och dina känslor, och när du hade slagit mig försvann du mer och mer, och skyllde mig och mitt behov av närhet för att du kände dig så dålig. Jag fick åka hem till dig gång efter annan och på slutet började du behandla mig som om jag vore Mathem. Jag skulle ta hand om dig, medan du flirtade upp andra kvinnor. Ditt sexuella intresse i mig kanske inte avtog på riktigt, men det blev mindre hångla, mindre åtrå, för var dag som gick - tror jag. Det kändes så i alla fall. Jag visade upp önskningar som jag är helt säker på att du fann avtändande och hemska, och samtidigt försökte du ändå att gå mot dessa. Du inledde att skaffa ett nytt liv. Du ville så mycket. Nu sköter du allt detta själv, utan mig. Jag undrar om du saknar mig som jag saknar dig. Jag tror inte att du gör det. Jag tror att du ser på dina saker omkring dig och struntar i vilket. Jag tror att den trygghet jag skapade åt dig smakade oändligt illa, i din mun.

Eller, tror jag det?

Jag lyssnar på din favoritmusik. Sen stänger jag av. Det gör så kopiöst ont att sakna dig.

Det är söndag. Jag har köpt en låda med ditt vin. Jag dricker det eftersom jag har ont. Jag saknar dig inte längre, jag skäms istället. Jag skäms som en hund över att jag satte ihop en psykologiskt komplicerad situation där jag drog undan mattan för dig. Jag ringde till dig i morse, jag sa att jag väntar ett tag på dig, på din telefonsvarare. Du har inte hört av dig. Jag är tvådimensionellt kött för dig. Hur kunde jag tro någonting annat? Hur kunde jag tro på dig när du sa att du förstod mig och älskade mig, att jag var din drottning, din vän och människa? Hur kunde jag tro på dig när du sa att jag hade fattats dig så länge, hur? Du kände mig inte. Du trodde att jag var nån annan än den jag är. Jag trodde att du var någon annan än den du är. Hur kunde jag tro det? Hur kunde jag tro att det skulle vara vi, hur kunde jag tro det? Hur kan någonting någonsin vara sant?

Kanske sitter du på din soffkant och saknar mig nu. Jag frågade varför du drog dig undan, du sa att jag lät dig vara dig själv med mig, att du inte behövde ljuga, att du inte längre visste vem du var, när du kunde vara ditt allra mest nakna jag. Jag behöver någon som berättar för mig vem jag är, sa du. Jag svarade att jag ville älska dig, och att jag ville lära känna dig, att allt det fula var vackert, för mig.

Jag har ont. Det är onsdag idag. Jag försökte söka annat sällskap lite, men jag klarar det inte. Jag har stängt mina fönster och dörrar nu. Jag ska fokusera intensivt på min själv. Jag har inte plats för någonting annat inuti mig förutom att ta hand om mig. Jag ska promenera, äta bra, koppla av, hitta ett intressant problem att engagera mig i, jag ska ha stabila relationer, och jag ska sova ordentligt. Jag ska dansa och skriva, samt insupa naturen. Det ska vara lugnt och avkopplat i hela min hjärna, inget fragmenterat skrivande Jag är så färdig med det här jävla kollegieblocket, med andra människor, med författandet. Jag håller på att bli tokig av allt som går så fort. Jag vill ha långsamt, tyst och lugn och ro. Jag vill ta tag i alla de saker som jag har tagit på mig att förändra, och onsdag, torsdag, fredag, varje dag tills jag slutar finnas. Jag kan fixa detta.

Senare ska jag hitta och bygga en nära relation med en man. Jag tycker om mannen och jag vill ha honom, men jag vill inte ha de ytliga dåliga relationerna, jag vill leva i utforskande och framförallt ömhet för lång tid framöver. Kanske senare, kanske kan jag senare träffas en eller två gånger. Det borde inte vara svårt, jag är vacker, jag är rolig, det finns människor som är nyfikna på mig. Jag behöver bara gå ut och träffa dem. Senare.

Att ha en nära relation handlar inte om att bejaka den andra parten på bekostnad av sig själv. Vad betyder det där ens en gång?

Just nu vill jag så mycket att du hör av dig så att vi kan åtminstone balansera relationen, men jag vet ju på nåt sätt att det är inte där knuten ligger. Knuten ligger inuti mig. Jag har problem som gör att jag ingår relationer med din typ av ledsen människa till att börja med, kanske eftersom jag har på ytan lyckats att göra mig själv glad, men inte längre in. Kanske du bara speglade det jag är innerst inne. Kanske försöker jag bara rädda mina föräldrar från sin undergång, kanske är det så för dig också. Kanske slogs vi med varandra eftersom jag blev en liten flicka, och du en liten pojke, och ingen av oss var vuxen nog att axla ansvaret när den andre grät gamla intorkade tårar, du inkastad och gömd under bordet i köket, jag hungrig tyst ihopkurad i en nerpissad spjälsäng medan farsan sov bort alkohol och sobril. Dina små barnsliga behov föraktades, mina negligerades, men det var då. Och nu är nu. Är det möjligt att riva ner detta smutsiga gamla utslitna tabernakel och istället bygga ett tempel? Vi har gått i öknen länge nu, det kanske är dags att finna vila.

Jag har min trädgård och min ensamma lilla familj härinne i min skalle. Där är det barn som gråter eftersom ingen bryr sig, inte ledsna alkoholister som våldsamt slår varandra. I dig slår de varandra, och skriker, och det är bara ditt fel att de hatar varandra. Du satt i vägen, även när du gömde dig under ert köksbord.

Det är lördag. Idag kommer mina barn hit. Jag har ont och jag gråter. Inatt sov jag med ditt halsband runt min hals. Jag saknar dig så mycket och du hör inte av dig. Du är fri nu. När jag är fri ifrån dig kommer du att börja sakna mig. Du kommer att tänka på hur jag satt på din stol, och hur jag åkte i golvet och du blev rädd att du hade haft sönder mig. Du kommer att tänka på hur det kändes att sova hos mig, hur det kändes att ta mig, hur öppen jag var för dig. Du kommer att tänka på hur jag skrattade på natten åt dina fjantiga skämt och du kommer att tänka på hur jag grät under dina händer, och hur roligt det var att åka biltvätt med mig. Du kommer att tänka på hur jag lyssnade på dig och hur du tyckte att jag var rolig. När jag är fri kommer du att höra av dig, och jag kommer att bli besviken.

Eller?

Eller?

Eller spelar det nån roll? Jag har mig, mina vänner och mina barn. Jag ska inte älska dig, jag ska älska mig. Jag ska koncentrera mig på förbättring inuti mig och finnas här för att ta hand om mig och mina barn. Jag bryr mig inte om hur det går senare. Jo, det gör jag, men jag bryr mig inte.

Nu har jag fem timmar kvar att göra i ordning innan alla barnen kommer.

Jag sände dig en fråga om hur du har det. Jag kan nog inte göra mer än så. Jag har visat någon sorts mänsklig medmänsklighet och känsla. Det är sån jag är. Vill du svara så får du göra det, i annat fall är det väl det sista som passerar oss emellan. I sådana fall ligger det på dig att relationen har gått sönder. Det är inte mitt fel längre, jag har försökt att laga. Eller? Spelar det någon som helst roll egentligen, vem det var som hade sönder det här?

Skammen

Skammen

Skammen

Skammen

Men vad skäms jag för egentligen? Jag skäms för att jag vill ha en adekvat relation med en annan nu levande människa. Ska jag skämmas för detta? Jag skäms för att jag inte har lyckats att hantera mina egna känslor och på ett respektfullt sätt framfört dem, eller agerat på dem, och istället skrämt och misshandlat någon annan. Skrämd och rädd för att jag med omedvetenhet demonterade ditt trasiga liv till beståndsdelar, för att bygga upp någonting beständigt, något hållbart. Skamsen, eftersom du bara ville gråta och höra att allt blir bra, att jag förstår och tror på din bild av dig själv. Skamsen, eftersom jag inte kunde tro på din kärlek till mig. Vad rätt du tänkt, men så fel det blev. Vad du i kärlek vill, det räcker inte till.

Jag förstår inte hur folk kan kasta bort varandra som om vi vore engångsförpackningar, men jag får acceptera det bara. Det är inte första gången det händer mig. Eller så gör vi inte det, kanske väntar vi bara, till senare, när känslorna svalnat och fönstret inte lika immigt. Jag förstår inte varför du inte kan bemöta mig, jag är bara en annan människa, men kanske kan du möta mig senare. Det kanske är den trygghet vi alltid har, att vi kolliderar, stöter ifrån varandra, och sen svänger tillbaka igen, som pendlar. Det kanske är en evighetsmaskin.

Du, tack för hjälpen med mitt bagage och min verklighet. Och tack för allt det andra, det viktiga vi gjorde tillsammans. Du har en vacker själ. Kom ihåg det. Hoppas att du hittar hem, men det hemmet Alexander, det kommer inte att vara jag. Jag ska sluta stövla omkring i verkligheten och utge mig för att vara vilt. Jag är ledsen att jag lurade dig. Jag lyckades även lura mig själv, om det är någon tröst. Jag ska hitta hem från min ökenvandring, och bygga mitt tempel. Hur du gör är inte min sak att bekymra mig om.

Vår kontakt var gränslös, vilket vi bidrog till båda två. Intressant, vackert och stimulerande på alla möjliga sätt. Jag föll isär i allt våld, kanske du med, men det var bra musik och det blev snygga fotografier.

Lycka till. Helt ärligt Alexander, jag hoppas verkligen att det går bra för dig.”


Tack. Med eftertryck. Jag hoppas verkligen att det går bra för dig också. Du ska inte skämmas för någonting alls. Du höll liv i mig, någonting jag knappt trodde var möjligt. Jag hittade ett hem i dig, en stund. Ett hem jag vet att jag borde försöka finna i mig själv, men hur jag gör är inte din sak att bekymra dig om. Du ska inte skämmas; skammen den är endast min. Det är därför du inte ska vara här, hos mig, jag insåg ditt värde, jag insåg din renhet, och jag insåg att just du ska ha mer än så här. Mer än ett omättligt och hatiskt mörker, mer än en i grund och botten besviken och riktningslös rökande alkoholist som trots hundratusentals kronor i terapitid ännu inte gjort upp med föräldrarna. Det är min gåva till dig, älskade vän. Min tystnad och din smärta, det är min gåva till dig. Läk nu.

Gå i frid, mitt hjärta. När Salikons rosor vissnar är jag borta.