Jag var rädd, svag och liten. Inget runt om mig kunde få mig att känna mig bättre för den bubbla som omgav mig var så mörk att inte ens solens starka solstrålar kunde genomtränga den. Tårarna rann ner för mina kinder och för varje andetag gjorde det bara ondare och ondare i mitt redan värkande bröst. Smärtan spred sig till hela min kropp och fick ännu fler tårar att rinna ner från min våta kinder. Ord blev till svammel, ingen kunde säga något som skulle få min mörka bubbla att ljusna. De kunde aldrig få den känsla som omgav mig att försvinna. Min saknad över dig var för stark, saknaden av din trygghet och närhet som alltid hade gett mig den tröst som jag behövt. Sättet du hade förstått mig på som ingen annan. Jag hade aldrig känt den tomhet innan som den som omringade mig just nu efter du försvann, som om den värld som hade varit runt mig slukats och ersatts av ett svart mörker.

Jag saknade sättet jag kunde prata med dig på trots att jag visste att du inte förstod mig, tystnaden som omringade oss men som bara jag uppfattade och hur du läkte mitt redan trasiga hjärta för stunden. Att vad som än hände var dina ögon alltid lika förstående och glada. Vi kände oss som en i mängden torts att vi var så otroligt olika, jag kände mig hemma. Känslan att vara som alla andra trots att vi drog alla blickar till oss.

Tårarna rinner mer och mer för varje minne, för varje sekund som du kommer upp i mitt huvud. Du hade inte behövts säga några ord för att få mig lycklig, du behövde inte lyssna på allt som sades för att få en att känna sig förstådd. När jag för första gången såg dina genomsnälla ögon visste jag att jag var förlorad. Ibland önskade jag att man kunde spola tillbaka, för att bara få känna sig hel igen. Men att gå vidare är något jag visste att jag behövde göra så därav ställde jag mig upp och torkade bort alla tårar som rann längst med mina röda kinder. Perfekt skulle det aldrig bli, det paret som vi var skulle aldrig existera igen men jag behövde gå vidare. Om inte för mig så för oss, när jag vaknar upp kommer jag vara den som inte syns men ändå den som inte passar in igen.