Det var en flicka, en liten liten flicka som varje dag kom hem från skolan med blod över sina innan rena kläder. Kläderna som hade varit hela fram tills skoldagen var slut och nu visade små håll röda från hennes blödande sår. Flickan grät sig till sömns varje kväll och var lika tyst som en mus under dagarna. Flickan kom hem från sina långa skoldagar med syskon som bad och bönade att hon skulle kämpa och lova att hon aldrig skulle försvinna ifrån dem. Flickan lovade men visste inte om hon skulle kunna hålla det, men hon lovade ändå.

Flickan gick till skolan varje dag men kom alltid hem mer trasig och rädd än dagen innan. Hon var smutsig, blodig och hade känslan av att inte vara värd något. Flickan blev slagen, strypt och jagad av folk hon hade aldrig hade träffat men dem visste vem hon var, flickan som inte förtjänade att vara en del av detta samhälle. Dem kände henne som "flickan som inte passade in i skolans normer". Hon var rädd och ensam men skolan gjorde bara en sak och det var att soppa allt under mattan. Det som inte syns finns inte, hon var inte deras problem. Flickans hälsa blev sämre och sämre och sjukhus besöken blev allt fler och fler. Var och varannan läkare berättade hur hennes tid sakta höll på att rinna ut i sanden Flickans ena läkare gav frågan "hur orkar du?" men hon kunde bara ge till svar "jag vet inte".
Flickan kämpade i år för att klara sig, för att bli en del av samhället igen. Flickan fick under dessa år kämpa sig igenom avtal, smärta, tårar och hårda ord.

Flickans mamma var hennes största stöd. Men flickans mamma var förtvivlad och rädd för sin dotter och önskade för varje kväll att imorgon kommer hon komma hem med ett leende på läpparna. Men mamman visste att så skulle fallet aldrig bli... Varje dag frågade hon sig hur en skolan kunde få en liten flicka att känna sig så ensam och hur ett par barn kunde få någon att tappa hoppet för allt.

Flickan fick en ny chans på en ny skola men sanningen var att ärren skulle aldrig försvinna. Minne är sedan länge inrotade och skadorna skulle alltid vara en påminnelse om den tiden. Om tiden då hon frågade sig själv varje kväll om morgondagen skulle vara den dagen hon inte kom tillbaka hem. Hon hade aldrig varit någon mer än en trasdocka och dem skulle aldrig få det straff dem förtjänade, hon levde i en tystnad. Men som tur var gav den nya skolan den lilla lilla flickan ett nytt hopp för framtiden.