Middagslokal på byn. På Noret. Sommarvarmt ute. Brunbrända ben och blonda luggar söker sig inåt restaurang för middag. Blåvitrutiga dukar, greklandsinspiration. Från köket hörs arabiska, eller är det kanske turkiska. Jag hör inte så noga.

Borden är reserverade, ställda efter önskemål; som långbord, dukade till ett sällskap som vill kunna se varandra.
Vi sätter oss. Lagom med avstånd mellan armbågarna. Vinklar och vrider på stolarna så att synfältet är tillåtande. Blommor och menyer flyttas undan. Läggs bort. De viftande, talande händerna överröstar allt och alla. Det sägs mycket. Alla runt bordet är aktiva i samtal om allt möjligt, högt som lågt.
Maten anländer, varm och medioker. Sparsamt kryddad och pliktskyldigt garnerad med en kvist färsk pepparmynta och lite smulad fetaost. Rödvinet pärlar friskt i glaset. Lättdrucket.

Bordet bakom långbordet, det för två, är ledigt.

Två flickor kliver in på gängliga ben och sjunker ner vid det lediga bordet. De ställer ryggsäckarna lutandes mot bordsbenet.
”Från Budapest”, viskar mannen mittemot mig med försiktiga fingrar.
Flickorna beställer en grekisk sallad. Delar salladen med varsin gaffel och fotograferar för att sprida sin semester deras sociala medier. Djupt försjunkna i sitt.
Jag hör inte om de pratar ungerska eller vad. Hur visste han att de var från Budapest? Jag hör inte vilket språk de talar.

Middagssällskapet överröstar flickorna med sitt yviga prat om fängelsen och brottslingar.
Flickornas varmrätt serveras, varsin tallrik, mobilerna läggs undan.

Det fylls på med sällskap runt om oss. De med nackarna mot oss gör allt de kan för att diskret vända sig om, titta. Sekunden för länge, de glor.
Där sitter jag hörande, beklämmande medveten om blickarna.
De icke hörande, de härdade, enligt eget val och beslut omedvetet medvetna om blickarna, fortsätter oförtrutet med fördjupad diskussion om rättsväsendets rättvisa.
Blickarna ler i de hörande sällskapen, tittar på varandra, ler. Ögonbrynen säger:
– Vad duktiga de är. Tänk så mycket de pratar, fort, med händerna. Oj, oj så duktigt!

Detta smetiga välviljande påklistrade förståndet klibbar.

Skäms jag för de hörande? Nej det gör jag inte. För ikväll känner jag mig mer döv än hörande. Jag kan välja bort blickarna och jag får välja tillhörighet i mitt sällskap. Jag tillåts tillhöra. Den trygga känslan av att vara invald, tillåten. Mellanstadiets glåpord och slag i korridoren finns kvar men ekot ljuder lägre nu, dovare.

Middagsbordets glädje och de talande händerna släpper in mig.
Skammen för de hörande, å de välvilligt, smetande, leendes vägnar, i egenskap av hörande infinner sig inte. Inte idag. De får skämmas helt själv.

Flickorna äter upp före oss. Ingen efterrätt. Betalar. Lyfter upp ryggsäckarna och lämnar lokalen. Fortsatt försjunkna i sitt. Mobilerna i handflatorna. Semestern fortsätter i det digitala.