När jag står där naken,
ensam i all min prakt,
så mycket jag lämnat bakom,
min sorg var stor.

Så många stormar jag ridit ut,
så många hav har jag passerat,
på båtar stora såväl som små,
tillsammans med andra
och ensam då och då.

Myteri bröt ut i värsta stormen,
allt blev lämnat
och jag blev ensam kvar.
I stridens hetta jag kämpade och stred
för allt jag hade kärt jag trodde då....

En vacker öde ö låg plötsligt där,
jag tog mig upp på strand.
Flämtande i sol jag värme drack,
vilade i tron jag räddning fick.

Dagar gick och blev till år,
vackra dagar, ljus och värme,
naturens prakt i överflöd,
blommors färger, fåglars sång,
saftig frukt och harmoni.

Jag kärlek blev i denna tid.