Din ilska och dina humörsvängningar driver mig till vansinne. Förstår inte hur svårt det kan vara att bara acceptera läget istället för att starta bråk, som ej borde startas. Att lägga så mycket energi på att bara ställs till väsen, att trycka ner mig verbalt med dina hårda ord... Allt detta tär på mig, jag känner tyngden över bröstet, jag känner hjärtat slå och jag känner världen rasa. Kommer jag orka? Hur kan jag stått ut så länge? När ska det ta slut? Känslan man får när det i ena stunden varit en jättebra kväll, men så blir en liten sak fel och du tänder till. Det suger rent ut sagt...