jag var så rädd för att bli en guldfisk
så rädd för att livet skulle vara trist
för att fastna i samma gamla glasskål
simmandes i cirklar utan riktning och utan mål

livet blev inte som jag trodde
jag mötte vänner och förälskade mig
mer än jag borde
fick så många upplevelser, minnen och hopp
svävade uppe bland de rosa molnen
steg från botten till topp

och fastän solen nu skiner
och glasväggarna inte syns till
fastän jag inte mera lider
undrar jag om jag ändå står still

tänk om cirkeln är större än jag trott
och livet ännu upprepar sig
tänk om jag inte alls förstått
att jag trots allt blivit guldfisken
lyckligt omedveten
om att allt kommer ske igen