Det var som om förbindelserna till olika inre och yttre rum stängdes. Han kände tydligt hur förbindelsen till vänstra benet stängdes. Benet fanns inte längre med som en del av honom själv. Tidigare hade han känt hur käkarna stängdes av. Hans ögon hade stängts av. Han såg numera allt som igenom ett töcken. Han såg ljusa bländande, ibland färgrika, prickar som vandrade längs en mörk bakgrund. Ibland bildades figurer som av ansikten. När han riktigt koncentrerade sig på dessa kunde han urskilja detaljer i dessas ansikten. Äldre män i profil, långt skägg, stora näsor. Hans högra hand hade också stängts av. Han tänkte förundrat att så här är det att dö.

Rum efter rum stängs av tills endast det innersta rummet är kvar, är kvar för att slutligen även detta övergå i intet. Förbindelser eller snarare portar, först stängs portarna till de yttre rummen, det yttre sociala livet av. Han hade levt stilla för sig själv, med de närmaste, ensam med de närmaste, porten ut mot andra människor hade stängts av. Han hade mycket undrat varför det var tvunget att bli så här.

Nu höll dörrarna till hans inre rum, inre liv, hans tankar och känslor att stängas. Snart fanns endast en dörr kvar att stänga. Den dörr som var så olik beroende på från vilket sida man betraktade den. Så tunn och skir, nästan genomskinlig från livets sida, så lätt att träda genom och så absolut och ogenomskinlig, nästan som järnbeklädd, tung och omöjlig att träda igenom från ickelivet – från dödens sida.

Egentligen var det så att samtliga öppningarna syntes vara bepansrade när de väl stängdes bakom honom, omöjliga att åter öppna.

Olika känslor kom, som att skalas av, under tiden han passerade öppningarna. Han kunde inte längre vara rädd. Det var det han sökt hela livet! Ett tillstånd av ickerädsla, kanske av icke-ondska. Då skulle åtminstone han vara utan ondska. Hans existens skulle då vara god.

Nu var han inte längre rädd. Han förstod att nu var också rädslans port stängd. Han tänkte efter, hur var det nu? Hur var det att vara en god människa.

Utan rädsla, med förmåga att älska sig själv – så blev det uppenbarat. Hans sökande efter ondskan hade givit honom svaret på vad kärlek och förmåga till godhet är. Kärleken och godheten; det är ickerädsla och egenkärlek.

Ondskan är ickekärlek till sig själv. Han insåg att tesen: ”Du ska älska din nästa som dig själv”, borde lyda: ”Du ska älska dig själv”. Då, först då, får du förmåga att älska din nästa. Vi måste vända på det yttersta budskapet. Dessutom hade han läst att den korrekta översättningen från grekiska var: ”Du ska älska din nästa så som du själv blir älskad.”. Hur kunde det bli så fel i vår översättning, vår version, det undrade han.

Det nu varande budskapet var skapat av ondskan själv dvs. djävulen. Det hade blivit ett vapen för ondskan. Vad som gällde var; du ska älska dig själv! Det var svaret på ondskan, det var också svaret på ondskans förintelse.

Så slutade hans resa mot sökandet efter ondskan – han hade funnit svaret. Hans resa, hans omedvetna resa för att söka sig själv, sin egen ondska, sökandet efter om han var en ond människa, sökandet efter vem han var, var över. Han hade rest färdigt, den resan var över, han var framme. Han var, han var någon – han var någon, men inte en ond människa. Det hade han lärt sig av resan.

Tankarna var lika oklara och oskarpa som hans syn. Han fick inte fatt i någon tråd. Det var bara varmt och skönt. Varmt och skönt och ljust. Någon sa: ty den som är död, han är befriad från synd. Ty den lön som synden giver är döden, men den gåva som Gud av nåd giver är evigt liv.

Han försvann sakta in i en virvel av ljus. En yrsel stegrades, sekundsnabbt, i ett bländande ljus för att slockna i ett evigt ordlöst mörker.

Livet var inte längre herre över honom. När han dog, dog han bort från ondskan, en gång för alla. Därför att han som död också var fri från tiden, från rörelsen, från sin ondska – han var ickerörelse i evighet.

Överföringen från vision till ord slogs igen, portarna var stängda, återigen, för alltid?