Jag sitter i den sena timmen,

när tidens sand har runnit ut

och prövar än de gamla rimmen

liksom så mången gång förut.

Jag hittar inget mer att skriva,

när fantasin är kall och död

och kuslig syns mig månens skiva

i min belägenhet och nöd.

Jag kanske fått det mesta skrivet,

som förut fyllt mitt hjärtas rum 

för blodets bläck är torkat blivet

och dikten ofullgången, stum.

Jag sitter i den sena timmen

i nattens mörkaste minut

och letar rytmerna och rimmen,

men stannar här vid detta slut.