Jag låter natten komma.
En gång såg jag en stjärna slockna.

Det betyder att det ljuset färdats i tusen år.
Så vill jag slockna.

Och jag vet att jag färdas i drömmarna.
tidlöst genom dimensioner bort.

Vet varje andetag, är en farkost som hjälper mig
att lämna huvudet
en stund.

Därför kränger jordaxeln och låter min skugga
försvinna runt hörnet,

så att jag kan falla i mörker
och tyngdlöst sväva.

och pulsen nästan stanna, blott ett tiotal slag
i den tysta kammaren,
hörs väggklockan ticka,

medan jag förflyttar mig ljusår bort.

Trädtopparna, molnen, allt längre bort,
dina fingrar
på min hud.

Regnet mot fönster och vinden utanför
att väckas och flyta i land.