Från betong-kärlens mörka djup spelar lungor brutna andetag. Människor, likt övermogen frukt, lämnade åt flugorna. Men vad ska man göra? Vem är du? Är du en av de där som i din passage genom tunneln vänder bort blicken, som går förbi med öppna ögon men som väljer att inte se, för du vet att när de ser att du ser är du en del av det och det gör ont, men bara om de ser påminner du dig själv om.  Men du är en bödel, den passerande blick som faller ner i marken är klingan på ditt svärd och den trasiga människa du inte vill se på ditt offer. En smutsig lek, där den söndriga människan blir en slav till din självömkans blomstring. Så då frågar jag dig bödel, vem är mer trasig?