I det dunkla Norden värmer ännu
forna seders själ sveafolket.
En stjärnprydd päls i karga tider.

Vi är de halft trolldruckna,
halft mjöddruckna,
hjältarna
som bär upp himlen
medan Skinfaxe vilar hovar
efter Natt farit fram.

Vi gräver Glömska i våra gruvor.
Vi bar på kristet kors och helig hammare
och nu knäböjer de borttappade
inför jättarnas piska,
men sanna själen bärs i hjärtat;

Det som väntar tålmodigt,
gömt och slumrande i vår tid,
medan ormar gnagar på hjärtrot.
Nidhögg och Satan och Glömskan
spelar sina trådar,
uppfyller sitt öde.

Gör vi?

Vi spelar en tyst melodi
som vaggar modet till sömns,
fastän vi väntar
på hästen att trava
gryningen fram i skyn.

Vi väntar på kungahövding
att klä sig i mantel
och kungakrona,
men de kläder ingen
utan mannavett.
De kräver heder och styrka,
bryskhet och folkets låga.

Glöden väntar på rätt vindpust.
Vinden, på Örnen.
Örnen, på Hökens skarpa syn
och Tuppens väckelse.

Vi är en gren på Trädet,
men vi är även stammen och roten,
kronan och kvistar,
bladen och barken.

Grenen är vårt folk,
stammen är människan,
Världsträdet är Allfaders
vandringsstav som rör sig
över alla världar.

I och förbi korset och hammaren
hittar vi åter Allsjälen;
Gud och Allfader,
och det bortom.

Bortom allt, inom oss.

Vi ser Höken på Örnen
i kronan på korset
och hör Tuppen i roten
av hjärtat som galer
när Ulvens fjättrar brister
medan bron bränns
och horn tjuter.

Tiden är inne.
Det nya urgamla är här;

Kampen mellan
elden och kölden
medan Gapet stilla ser på
när allting föds på nytt.